- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
299

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och vände tillbaka igen, men i samma ögonblick, som hon skulle lägga handen på låset, träffades hennes öra av fru Sellbergs gälla röst.

»Man kan bli sjuk, när man ser henne», skrek hon. »Den damen uppträder alldeles som en furstinna... liksom hon vore en bit bättre än du!»

»Giv hit, nu skall man ha sig en glad dag!... Vi behövde just en sådan mjölkko som hon», jublade Lydia. »Skynda efter konjak, på det här kan man behöva något stärkande!... Vi kunna spela komedi, fast vi inte ä’ några primadonnor!»

Och medan man högljutt skrattade bakom henne, flög Emelie som en blixt ned för trapporna, lämnande parasollet som god pris efter sig.

»Vad i Guds namn är det!» ropade Marie, då hon såg Emelies nästan dödsbleka ansikte.

»Ingenting... det är ingenting... endast det gamla vanliga, att man inte kan glömma», stammade hon med bleka läppar och lika andtruten, som om hon sprungit en lång väg. »Inte kan glömma, liksom jag själv...»

»Nej nej, fråga inte», fortfor hon, då Marie bekymrad ville veta vad som tilldragit sig. »Det är inte första gången, då jag menar väl, som man», hon avbröt sig, varpå hon hastigt tillade: »Så mycket kan jag säga dig, att Lydia inte... troligtvis inte var mycket sjukare än både du och jag...»

Hon fattade Marias erbjudna arm på ett tungt, maktlöst sätt, så helt och hållet olika hennes vanligtvis lätta rörelser, att den unga frun med deltagande oro frågade, om hon väl orkade vandra den långa vägen tillbaka igen.

»Lite rörelse skall tvärtom göra mig gott... jag känner mig visst något trött, men vi behöva ju inte marschera åstad som om vi tillhörde något infanteriregemente», tillade hon skämtande, och hon fortfor att språka på ett glättigt och obekymrat sätt, fastän det nästan syntes som om hon knappast orkade släpa sig framåt.

Då de anlände till Framnäs, voro fönstergardinerna som vanligt nedfällda på den sida, som vetter åt strandvägen, och porten stängd. Men just som de hade svängt om husknuten och befunno sig vid den sidan om paviljongen, som ligger mot sjön, stämdes upp höga fröjderop från blomsterplanteringen och fram mot Emelie störtade tvenne mörklockiga gossar, som klängde sig fast vid henne.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0299.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free