- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
300

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Trettionionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Här har jag min tröst», sade hon och slöt barnen hårt intill sig.

»Mamma gråter!» Den äldste fäste sina mörka, undrande ögon på henne.

»Mamma får inte gråta!» inföll den yngste och torkade med sina små, knubbiga händer hennes ögon och kinder, i det han trutade ut med sin rosenröda mun, när som helst beredd att med högljudd gråt stämma in. En benägenhet, som dock vid Emelies plötsliga leende förbyttes till ett glatt skratt.

»Vi voro så hungriga, att vi inte kunde berga oss», berättade den äldste. »Ma bonne hade glömt korgen med vårt bröd...»

»Och så längtade vi så efter mamma», inföll den yngste. »Men mamma var just gången som vi kommo hem igen...»

»Och så väntade och väntade vi... och vi trodde att vi skulle vänta livet ur oss.» Varpå det blev ett pratande, en lek och ett skratt, men ehuru väl Emelie rasade och ömsom kastade boll eller var trädhök, så dröjde blekheten kvar över hennes ansikte.

»Efter regn låter Gud solen skina», sade Emelie, sedan hon om aftonen hade följt barnen till sängs och nu jämte Marie vandrade ner mot stranden, där de togo plats på den lilla grönmålade soffan, som stod utmed landgångsbryggan. »Jag är så glad, att jag beslöt mig för att i sommar låta hämta gossarna från Hamburg... men ferierna äro snart slut.»

»Varför inte alltid behålla dem hos dig?» sade Marie.

»Det är ett offer att lämna dem ifrån mig, jag erkänner det.»

»Men då det verkligen gör dig en sådan glädje att ha dem hos dig och en sådan smärta att lämna dem, så...»

»Marie lilla», Emelie lade sin smala vita hand med en sakta tryckning på hennes arm. »Förstår du då inte», tillade hon nästan tonlöst, »förstår du då inte vad som kräver detta offer?»

Det var just i solnedgången och några rödgula moln gåvo en klar glans åt hennes bleka ansikte, som med ett smärtfullt uttryck vände sig mot Marie. »Jag är inte värd att fostra dem!» fortfor hon, på ett lidelsefullt sätt besvarande sin egen fråga.

»Tro inte», återtog hon efter en tystnad, »att jag ej haft en svår strid med mig själv, innan jag kunde försaka. »Ni», ett uttryck av bitterhet kom hennes läppar att skälva: »Ni som

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0300.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free