Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
gamla stadens underbara konstskatter och dess omgivningar, där man i dagar kunde färdas mellan ruiner, borgar och gravar. »I ett av mina album har jag ett murgrönsblad, som jag tagit från Ciceros villa», och nu sökte hon fram dessa album, i vilka hon från varje anmärkningsvärt ställe man passerat gömt en blomma eller något blad, till vilka hon gjort små anteckningar, och bläddrade nästan dagligen igenom dem, och Marie påstod, att hon genom dessa minnen gjorde en särdeles angenäm färd.
»Det gladaste och trevligaste av hela resan var dock den stund då jag i Hamburg återsåg och omfamnade mina barn», sade hon en kvällstund, efter det några av de anseddaste familjerna vid teatern gjort henne besök och nu hade avlägsnat sig. De hade dröjt tämligen länge hos henne för att efter supén med isstycken i gyllene vin, vid fyllda glas, förtroligt glamma om gamla hågkomster, varvid konstnärsparet Deland påmint henne om det sammanträffande de haft med varandra såväl i Köpenhamn som Berlin.
Man hade suttit ute under träden, som vid sjösidan voro fullhängda av kulörta lyktor och under skratt och historier låtit röken från doftande cigarrer jaga bort myggen, som av ljusskenet blivit störda i sin sommarnattsdvala.
»Men en lång resa är besvärlig nog», återtog Emelie, som svept in sig i kappa och schalar för att, efter gästernas avlägsnande, ännu dröja kvar under träden, där lyktskenet föll matt rosenfärgat över hennes ljuva ansikte, på vilket icke längre syntes något spår av lidande. »Jag har verkligen behöft vila upp mig i sommar, ty det finnes stunder, då jag nästan känner mig förbi av trötthet, men nu på några dagar har det varit bra igen...»
»Jäg visste väl det», sade fru Adler förnöjd, ty hon tog en smula åt sig denna gynnsamma vändning.
»Det enda som ännu oroar mig, är att man inte kan få reda på Jean», fortfor Emelie, »jag vet inte vad jag skulle ge till, om jag visste...»
»Syster, käraste syster!» Och Jean Högqvists gängliga, något framåtlutande gestalt trädde fram bakom den trädgrupp, under vilken Emelie satt.
»Jean!» Det låg på en gång överraskning, glädje och smärta i hennes röst.
»Ja», sade han med en suck. »Jag är här, jag har strukit länge omkring din paviljong, men du hade sällskap och jag vågade mig inte fram...»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
