Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omkring i världen... Först och främst blir du av med mig, vilket är en välsignad sak... nej, nej, jag tror inte det endast är för detta, du sänder mig bort, utan för att detta skall bli ett medel till min bättring... Du slår emellertid två flugor i en smäll... bättringen är likvisst tvivelaktig, men det säkra är, du skonas från att se mig som en odåga stryka kring gator och gränder.»
»Jag vinner världserfarenhet och blir berest», fortfor han muntert. »Innan jag far, skall jag lära mig att skjuta med pil och båge, så att jag kan dra’ ut på jaktpartier med rödskinnen. Vem vet om jag inte som skådespelare kan göra lycka hos dem. Den högre koturnen är nu för mig... jag vill studera blodiga dramer, ty hos indianer är komedien inte modern...»
Han skrattade på detta uppsluppna, sorglösa, smittosamma sätt, varmed han på scenen så ofta narrat åskådarna att instämma, varpå han skälvande sjönk tillsammans igen.
»Jag ger mig av när som helst och när du vill», återtog han, i det han med möda reste sig upp. »Gud vare med dig, Emelie!...»
»Nej, du får inte gå, Jean, inte nu... inte så där... du har nu kommit tillbaka och du får inte lämna mig, innan du kanske lämnar mig för alltid. Ditt rum i Pallinska huset står öppet för dig... där finner du för övrigt vad du behöver i toalettväg... betjäningen väntar dig, allt är ordnat för din bekvämlighet... jag har alltid hoppats, att du skulle återvända!»
Han tryckte hårt hennes hand och tömde på hennes inbjudning ett glas vin, som han tycktes ha svårt för att svälja.
»Tack för all vänlighet», sade han med vek stämma, varpå han vände sig om och skyndade bort. Nattens skuggor dolde snart hans böjda gestalt, men Emelie såg efter honom med klarnad blick.
»Han är ännu så ung», sade hon sakta, »ännu inte tjuguåtta år... det kan ju hända, att han i andra förhållanden skall kunna räddas.[1] I alla fall är bäst att inte lämna något oförsökt, då har man i detta hänseende ingenting att förebrå sig», tillade hon efter en liten tankspridd tystnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
