Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtionde kapitlet - Fyrtioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Jag är så nöjd över att i natt veta, var han är», återtog hon med ett matt leende. »Han och jag... hur oskiljaktiga voro vi inte en gång... han var den förste, som applåderade mig vid mina sceniska försök.» Hon smålog, medan hon torkade en tår ur sina ögon.
»Liksom inte jag också haft den äran att en gång se dig draperad i den gamla turkiska schalen», inföll Marie glättigt. »Jag skulle tro, att jag också hörde till dem som beundrade dig. Men det börjar bli kallt... det blåser från sjön», fortfor hon. »I alla fall är här bra härligt, till och med i becksvarta mörkret... jag har verkligen svårt att slita mig härifrån... Vad säger du», återtog hon och fattade Emelies arm, »vad säger du, om jag ännu på obestämd tid stannar kvar?... Ja, jag lämnar dig inte förrän Jean är rest... Du kan väl behöva min hjälp, när han skall rustas ut... jag vill visa dig hur praktiskt, jag kan ordna allt... Men jag förbjuder dig alla hängfärdiga miner, Emelie!... Det är ju att tacka Gud för, att han kommer bort!... och sedan... låt oss hoppas det bästa!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
