Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioförsta kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
handtryckning tog sig i alla fall inte illa ut... den höjde illusionen...»
»Du skrattar... nå, det är gott och väl!... I alla fall bör du inte låta mina ord helt och hållet flyga för vinden... Det är så lång tid sedan jag själv lämnade scenen, så att jag inte kan misstänkas för att vilja övertaga dina partier, då jag nu yrkar på, att du må sköta om dig.»
»Jag förstår nog att uppskatta din välmening», inföll Emelie hjärtligt, »och uppriktigt sagt tänker jag fram till våren ta mig ledighet... men det är lyckligtvis långt dit... Nej, nu skall du se den jacka jag som Aventurine tänker bära i kväll... det är endaat en liten obetydlig roll, men den har gjort mitt sinne så lätt och glatt... jag förmodar det är polkan, som leker mig i hågen.»
»En sådan affär man gör av en liten opasslighet», sade Emelie till sig själv, då fru Frösslind snart härefter avlägsnade sig, men blicken var tankfull, varmed hon såg efter henne. »Det är lyckligtvis en obetydlig roll», tänkte hon vidare, »och fru de Nohan är inte heller något ansträngande parti... det är blott lite ljus och skugga däri och ingen slags passion... Jag tror, att man med sina omsorger håller på att göra mig orolig», fortfor hon, »och... om det så skulle vara?» Hennes ögon höjde sig plötsligen och hon såg liksom frågande upp mot de gråaktiga molnen från vilka stora, tunga snöflingor hade börjat falla. En sekund skakades hennes späda kropp av en lätt rysning. »Alldeles som ett bårtäcke», viskade hon.
Hennes uppträdande denna afton röjde på intet sätt varken hennes egna väckta farhågor eller besannade hennes vänners.
Den hänryckta teaterpubliken hade icke någon aning om att den för sista gången beundrat den snillrika och sköna kvinnans grace — att, då ridån föll, Sveriges största skåderspelerska för alltid lämnat scenen.
Visste hon måhända själv, att hon aldrig mera skulle hänge sig åt denna inspiration, som gjort henne ett med det väsende skalden skapat, hade hon en aning om att den korta konstnärsbanan nått sitt slut? Om så var, låg det undergivenhet i den blick, som hon vid avfärden ännu en gång sände Gustafs sångartempel, där hon själv ställd på bryggan mellan tvenne tider inom den sceniska konstens värld: självsvåldets och den moraliska bildningens, fört med sig den förras fel, för att i den senare kämpa sig till seger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
