- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
311

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioförsta kapitlet - Fyrtioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Om hon hade en förkänsla av det snara slut, så var det dock med smärta denna känsla trängde sig på henne, ty tårarna strömmade över hennes kinder och hon tryckte händerna hårt mot sitt bröst, medan hennes hjärta slog tunga, dova, oregelbundna slag.

*


FYRTIOANDRA KAPITLET.



Från och med det vinterns första snöhölje täckte jorden till dess vårgrönskan stod i sitt friskaste flor, hade Emelie varit sängliggande. Det hade varit våldsamma sjukdomsanfall, mot vilka man ansåg sig böra använda lika våldsamma medel. Med en martyrs tålamod led hon plågorna och det undföll henne aldrig en klagan eller ett uttryck av otålighet mot sin omgivning.

Hanna, som nu hade i gång en mycket anlitad modeaffär, men som dock aldrig ansåg sin tid för mycket upptagen, skyndade om aftonen till systern, där hon vid påkommande behov vakade och skötte henne.

»Jag inbillade mig», sade hon ett par gånger till Emelie, »att Selma stod mig lika nära som du, men jag tror nästan att du är nummer ett! Och nu kryar du på dig, skall du se... du har redan över fjorton dagar kunnat ligga påklädd och ändå inte något recidiv... Det går framåt med din bättring, det går framåt med stora steg! Snart kan du stiga upp och promenera ut... åtminstone kan du gå omkring i rummen.»

Och då Emelie för första gången, stödd på hennes arm, vacklande förmådde släpa sig fram några steg, så grät och skrattade Hanna på en gång.

»Du kan inte tänka dig hur många som låtit fråga efter ditt befinnande. Jag har en stor korg full med visitkort», och hon satte korgen på bordet tätt invid Emelies vilstol, ty hon visste att deltagande och medkänsla var systerns livsluft. Det spred sig också en svag aning av en rodnad upp på hennes kinder, då hon läste dessa uttryck av välönskningar från hög

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0311.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free