- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
312

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

och låg, från bemärkta och obemärkta personer, däribland mången framstående och förnäm kvinna skyndat att uttala sin sympati och sina förhoppningar om hennes vederfående.

»Det kan ju hända att Gud ännu inte kallar mig», sade Emelie, »men det kan också hända, att min bättring endast är en paus... en vila... på det att sjukdomen skall hämta ny kraft för att...»

»Se så där, ja!» avbröt Hanna. »Du blir frisk och därmed punkt. Men det var inte om sjukdom jag ville tala, utan om något annat. Den där visitkorgen gjorde dig allt mycket nöjd... men jag vet inte om du står ut med mera glädje på en dag?... Det är kanske bäst att endast ge dig små portioner på livets fröjd.»

»Jag har aldrig hört att glädje kan skada...»

»Det kan den visst... du blossar ju som om du hade feber. Och jag som tänkte på ett fint vis bereda dig på... ja, det är bara tre ord, jag vill säga, men du måste lova att låtsa alldeles som om det regnar... precis som då man slår vatten på gåsen. Jo, kära Emelie: Marie är här!... Marie Adler... får hon slippa in?»

Och minuten härefter sutto de båda barndomsvännerna bredvid varandra, hand i hand.

»Om jag inte själv varit sjuk i vinter», sade Marie, »tror du jag skulle låtit avhålla mig från att komma hit. Men jag var rädd att oroa dig och därför så... Ja, du vet inte, att jag varit sjuk allt sedan nyåret, då jag fick en liten flicka... hon är borta nu... Herren gav och Herren tog... men jag bar detta kanske inte i början så undergivet, ty man påstår att det är nödvändigt för min hälsa att jag skall förströ mig genom...»

»Förströelser finner du inte hos mig...»

»Var så god och låt mig tala till punkt», Marie skakade huvudet på sitt tvärsäkra sätt. »För att förströ mig genom resor och ombyte på luft... I händelse du beger dig söder ut, skulle jag gärna ett par månader vilja färdas i ditt sällskap... Bengt är alldeles tokig i att yrka på att bli mig kvitt», tillade hon muntert, »ty doktorn har sagt honom, att detta är enda sättet att i livet få behålla mig kvar.»

»Ja, res med henne, Marie», utbrast Hanna, »då kan jag vara riktigt lugn... Och dessutom får jag tillstå, att jag inte är missbelåten med att min vaktgöring här är överflödig, ty

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0312.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free