Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hemma behöver jag efter detta ta nätterna till hjälp för att kunna få alla beställningar färdiga... så snart det lider mot midsommartiden blir folk precis som förryckt...»
»Det lider mot midsommartiden», upprepade Emelie, i det hon kvävde en suck, medan hon inandades doften av en bukett halvvissnade syrener, som Marie, så gott sig göra lät, förvarat under färden från hemmet och nu med ett litet triumferande småleende hade överräckt till henne. »Mamma har själv plockat dem till dig», sade hon.
Emelie lutade sig ned över blommorna. »Alla kärleksbevis äro mig dyrbara», sade hon, »och ditt besök räknar jag först och främst för ett sådant... du har fört med dig lite av sommaren till mig.»
Och verkligen tycktes det som om Maries närvaro hade en livande och stärkande verkan.
Många dagar härefter dröjde det icke innan Emelie, för att före sin utrikes resa, vänja sig vid luften, flyttade ut till Framnäs, där det på en gång var så soligt och skuggrikt, så lugnt, drömlikt, och fullt av vällukt. Under timmar kunde hon där lyssna till fåglarnas kvitter, biens surr samt de ständigt darrande lövens susning, men hon halvlåg helst under träden samt orkade varken göra långa utflykter eller ta emot besök av sina vänner.
»Det kan ju hända, att jag lever upp igen... åtminstone säger man, det man tror, att jag blir starkare när jag vistats någon tid söderut, men jag har svårt att slita mig härifrån.»
Det var en middagsstund, då hon, stödd mot Maries arm, ovanligt nog hade orkat gå några steg framåt strandvägen och, där hon nu stannade mitt i solskenet, för att kasta en saknadens blick bakom sig, hade hon blivit upphunnen av en smärt, högväxt ung man, som i denna stund hade stannat liksom hon.
»Jag ser nog rätt», sade han och närmade sig med hatten i hand. »Det är Emelie... Emelie Högqvist», tillade han livligt. »Ni har inte synnerligen förändrat er sedan vi sågo varandra sist... men jag...»
»Vänta», svarade hon med ett av sina gamla glada tonfall. »Det är mig lika kärt som oförväntat att träffa er, Lars... Lars Feuk. Tror ni jag har sämre minne än ni? Vad förändringen beträffar», tillade hon, »så fastän ni vuxit ifrån den tiden, då ni gärna kastade boll och tyckte om att se pappersdrakar flyga, så fruktar jag, att förändringen är störst å min sida...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
