- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
316

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag, som inte har vetat något härom», sade hon sakta, »jag som ansåg dem så lyckliga och inte vågade vända mig till dem, för att göra mig påmind, sedan jag själv i världsvimlet förstört alla anspråk på att vara hågkommen...» Hon viskade nästan ohörbart dessa ord och tillade halvhögt. »Ack nej; det var icke av bristande intresse som jag inte närmade mig dem!»

»Jag tror visst, att ert deltagande skulle varit dem kärt», sade Lars efter en något tveksam tystnad. »Ja, jag är fullt övertygad därom», tillade han livligt. »Jag vet genom min mor att de ständigt tänkte allt möjligt gott om er... Prövningen var emellertid svår för dem... det var inte lätt för min mor att komma hemifrån, men hon hade inte väl sport om deras olycka, förrän hon skyndade till dem och hon hjälpte så gott sig göra lät, att det åtminstone blev någon ordning i villervallan... Huset blev naturligtvis sålt, men hon arrangerade så, att kamrerskan, så länge hon levde, fick bo hyresfritt i ett par rum... Mamma skaffade också från Kristianstad beställningar på vävnader av flickorna, som genom sin arbetsamhet räddades från nöd... Det var likväl egentligen Hilda, som bar den tyngsta bördan, ty Marie var allt för sjuklig att kunna bidraga...»

»Och Hilda, blev hon då gift?»

Han skakade sitt huvud. »Det var inte att tänka på. Hilda hade mor och syster att försörja och han en sjuklig mor...»

»Men det är ju förskräckligt... en hel familjs lycka skövlad!... Ack, jag kan knappast tänka mig detta, Lars!... Jag ser ännu så väl», fortfor hon med tårade ögon, »detta enkla, gammaldags gedigna, flärdlösa hem, där jag för första gången lärde känna allt det angenäma, som kunde finnas i ett familjeliv. Det är mig omöjligt att med ett ord skildra för er detta vänliga förhållande mellan mor och döttrar, men det ingav alla en sådan frid, att för mig, som redan då inte var utan erfarenhet av livets skuggsidor, dessa liksom trängdes i bakgrunden och medan det klarnade allt mer och mer omkring mig, kände jag hela välsignelsen av det goda exemplets makt... Det liksom förädlade mig själv», återtog hon tankfullt. »Lek, kurtis, fåfänga och Gud vet allt vad det var för dårskaper, hade vid denna tid drivit alla allvarliga tankar på flykten... Ack, jag var ju ännu ett sådant barn, knappast femton år, tror jag!... Men alltsedan jag var en aln hög, redan innan jag ens sett ett skådespel, tror jag, att något dylikt likväl lekte mig i hågen, att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0316.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free