- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
317

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

jag redan då... ja, redan då hade mina drömmar och fantasier, som småningom, efter det jag blivit anställd som elev vid baletten, antogo en bestämdare form.

»Jag kände», fortfor hon, och ögonen glänste, »jag kände att rampskenet, endast rampskenet var det ljus, i vilket jag älskade leva, och jag tyckte, att jag vunnit all världens skatter, då jag, en halvvuxen flicka, hade lyckats få engagemang vid Berggrenska sällskapet!

»Men jag erkänner», tillade hon med en skakning på sitt vackra huvud, »att konstnärsdrömmarne snart nog flögo bort med landsvägsdammet... funderingar över bästa möjliga sättet att kunna livnära sig, trängde undan alla tankar på att studera de enkla roller, jag borde återgiva.

»Det var vid denna tid jag var nog lycklig att komma i fru Sivers hem och bliva medlem av hennes familj. Huru skilde sig inte vår angenäma sammanvaro från det kringflackande, oregelbundna liv, jag nyss hade fört. Lugnet, den stillsamma glättigheten, de allvarliga samtalen kallade liksom tillbaka de förgångna drömmarna... Jag kände, att det inte var nog för mig att uteslutande vara intagande...»

Hon satt med huvudet tillbakalutat mot den höga soffkarmen, hennes händer lågo korsade i hennes sköte och hon hade en känsla liksom om hon gjorde en bikt.

»Huru väl kommer jag inte ihåg en dag... en solig dag liksom denna», återtog hon med en tankfull blick. »Fru Sivers och jag sutto tillsammans i trädgården, där hon började tala med mig om teatern och de svikna illussioner konstnärsbanan ofta medför... och hon erbjöd sig att ta vård om mig, att hos henne få börja ett stilla, obemärkt och arbetsamt liv.»

»Vilken hjärtklappning jag hade», fullföljde hon, »då jag svarade henne, att ehuru jag för inte så långt tillbaka hade börjat finna, att det kvittade mig varken jag ägde begåvning eller ej, blott jag någorlunda kunde draga mig fram... så, sedan jag kommit i hennes hem, där allt var så lugnt, gott och fridfullt, hade jag liksom återförts till det, som jag en gång med en så brinnande längtan hängivit mig åt.»

»Jag hade inte ingivit henne något synnerligt förtroende till min konstnärskallelse», fortfor Emelie med ett leende. »Men det oaktat, med vilken vänlighet uppmuntrade hon mig inte att
fortsätta... hur glatt hon sade: ’Ni har gjort ett val, och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0317.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free