- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
318

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ingen tvekan får hädanefter grumla er strävan... rakt framåt till målet!’

Under det Emelie talade, hade hennes ansikte växlat av de känslor hon i ord givit luft, och då hon nu tystnade, dröjde ett tankfullt, drömmande leende över hennes mun.

»När jag tänker tillbaka på denna familj», återtog hon med en suck, »denna familj, vars liv jag sett förflyta så utan alla störande inverkningar, så...» hon tystnade, hennes röst var kvävd av tårar. »Det här kom verkligen oväntat över mig, och ändå har det hänt för så länge, länge sedan... det var väl för fru Sivers, Lars, att hon under de svåraste sorgedagarna hade er mor vid sin sida...»

»Till följd av den gamla vänskap, som fanns mellan kamrerskan och min mor», genmälde han, »så har jag nu också sökt upp flickorna... jag träffade dem i går och...»

»Träffade dem i går?» avbröt Emelie livligt.

»Strax efter kamrerskans död flyttade de hit upp... Hilda skrev till min mor, att detta egentligen var för Maries skull, ty här vore så skickliga läkare att tillgå och att de dessutom kanske skulle få bättre utkomst... Min mor var dock mycket mot denna flyttning, ty Hildas gudmor hade testamenterat henne några hundra riksdaler med uttryckligt förbehåll, att dessa penningar skulle sättas in i det hus, som Sivers en gång ägt... troligtvis i den förutsättning, att flickorna med tiden skulle kunna göra små årliga avbetalningar, så att huset en gång helt och hållet åter kunde bli deras... Därtill behövdes inte något stort kapital... ett obetydligt trähus i en småstad har intet högt värde. Men Hilda lät inte inverka på sig i sin föresats... jag har emellertid sport att några avbetalningar inte skett sedan flickorna flyttat från orten... och mitt besök hos dem i går har kommit mig att frukta det de rent av lida nöd ...»

»Nöd!» upprepade Emelie, i det hon sprang upp så lätt och livligt som i sina friskaste dagar...

»Jag fruktar det verkligen, ty Marie erkände, att de på sista åren haft ringa eller ingen förtjänst, och då jag var några minuter ensam med Hilda, bad hon mig så bevekande, eftersom den gamla ägaren till det forna hemmet vore död och huset skulle säljas, att jag måtte föranstalta så, att hon skulle få ut de penningar, som voro insatta för hennes räkning. Nog tror jag detta kan gå för sig... jag har hennes fullmakt att föra hennes talan och...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0318.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free