- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
320

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtiotredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Jag är säker på det skulle vara dem kärt», inföll han livligt. »De bo 67 Regeringsgatan, fyra trappor upp.»

»Fyra trappor», inföll Marie, som nyss hade inträtt och hört de sista orden, »det är då alldeles omöjligt för dig att gå fyra trappor...»

»Ingenting är omöjligt i dag», inföll Emelie glättigt. »Jag låter bära mig![1] Ja, Lars, det är som sagt inte stort bevänt med mig... det har varit tider», fortfor hon, »då jag knappast orkat lyfta mina händer... till och med varit alldeles förlamad... men i dag känner jag mig så stark, att jag tycker det jag kunde bestiga de högsta berg.»

»Man tycker alltid, att man kan mer än vad man förmår», muttrade Marie.

»Var lugn, jag ämnar visst inte göra några ekvilibristiska försök», skrattade Emelie. »Men att sitta i en vagn och sedan låta bära mig, det kan jag väl tåla vid?... Ser ni, Lars, Marie sköter om mig och skämmer bort mig... hon behandlar mig precis som om jag vore det sköraste äggskal... och därtill har hon övertagit alla husmoderliga omsorger härute.»

»Och nu bjuder jag lite förfriskningar... de äro framsatta nere vid rosenplanteringen... jag inbillar mig att pastor Feuk bäst skall trivas där nere.»

På den gamla favoritplatsen under lövträden, halvlåg snart Emelie i sin vilstol, där hon ännu en gång hängav sig åt nöjet att språka om förgångna tider.

»Jag kan nog förstå», sade hon leende, då Lars efter en stund reste sig upp för att avlägsna sig. »Jag kan nog förstå, att ni har annat att sköta än att sällskapa med mig. Men i morgon förmiddag måste ni lova att komma hit, Lars!... Jag har då varit hos flickorna Sivers, och vi kunna då bättre bestämma vad som bör göras. I eftermiddag, när jag i vagn gör min vanliga promenad, reser jag till dem.»

Och det var med en nästan feberaktig iver, som Emelie motsåg detta besök.


[1] ’Minnesord’ av Jacob Björklund. »Under sina tidigaste år hade hon av en bildad familj i landsorten rönt mycken godhet. Medan hon låg på sin sista sjukbädd här, i sitt eget hem, fick hon veta att av denna familj nu blott återstode tvenne döttrar, och att dessa i bekymmer levde i Stockholm. Hennes första utfärd, ehuru så svag, att hon måste bäras upp och ned i vagnen, ställdes till de båda värnlösa kvinnornas hem, till vilket hon kom som en tröstande, hjälpande ängel.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0320.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free