- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
322

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtiotredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Det måtte han ändå ha gjort», skrattade Marie, och denna hennes förutsättning syntes i det hela icke misshaga Hilda, ty hon småskrattade också, fastän hon skakade på huvudet.

»Han har således inte bundit sig på annat håll?» sade Emelie.

»Han har kanske smak för ungkarlslivet», inföll Hilda muntert.

»Om jag minnes rätt», återtog Emelie, »så hade han en gammal sjuklig mor att försörja?»

»Men hon är död nu, medan jag...» Marie avbröt sig med en suck, i det hon fortfor: »De hade var sin hållhake... han, sin mor, och Hilda hade mig... Ack, Emelie, ni vet inte hur tungt livet ibland varit för mig, då jag tänkte på, att jag var en av de orsaker, som hindrade...»

»Jag vill inte höra ett ord vidare», avbröt Hilda på ett bestämt och avgörande sätt. »Det är bara dumheter och jag vet inte hur vi ha kommit till att språka härom... För övrigt var det inte uteslutande i och för mina skrupler, som jag önskade flytta hit, men jag tänkte att Marie...»

»Och har jag inte också blivit betydligt friskare», inföll hon. »Men ni kan inte föreställa er, Emelie, vilka försakelser Hilda underkastat sig för att skaffa mig nödig vård. Mig har hon alltid bjudit det bästa, medan hon själv nöjt sig med litet eller intet...»

»Det är väl inte något att tala om», sade Hilda avvärjande.

»För kvinnor är det inte lätt att draga sig fram», anmärkte Emelie intresserad.

»Nej, det vet Gud!... Och så den stackars flickan hängt i och arbetat... kära Hilda», avbröt hon sig, »du gör sådana miner emot mig, precist som om jag förrådde, att du gjort något brott!... En människa behöver väl någongång tala ut vad den tänker och här kommer nästan aldrig någon hit, som känner till oss och som man kan anförtro sig åt», tillade hon med tårar i ögonen, »och jag tror inte att Emelie tycker sämre om oss för att hon får veta hur snäll och uppoffrande du alltid varit mot mig... Men nu, när jag själv är så kry, att jag mycket väl kunde hjälpa till... tänk vilken otur jag har!... nu är det nästan alldeles omöjligt för oss att få något arbete, varken med spånad eller vävnad, vilket egentligen varit vår sysselsättning... det är så många tusen om en och samma brödbit...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0322.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free