Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hon såg skrattande bort till honom, medan nästan i samma ögonblick ett allvarligt uttryck smög sig över hennes själfulla drag.
»Det var mig på en gång kärt och smärtsamt», fortfor hon med en suck, »att få en inblick i deras stilla försakande liv. Kärt, ty jag hade inte förlorat deras förtroende, och smärtsamt, ty en del jämförelser trängde sig ovillkorligen på mig.»
»Omsorgen för dagliga behov», återtog hon efter en paus, »har nästan uteslutande vilat på Hilda och för att vara detta skydd för mor och syster, avsade hon sig allt hopp om egen lycka...»
»Huru olikt mig själv... olikt i allt!... Min värnlöshet är inte någon ursäkt.»
Hon sökte föra näsduken till sina ögon, men händerna sjönko maktlösa ned. »Inte alltid när jag gråter», viskade hon, »har jag förmåga att själv torka bort mina tårar.»
»Nå, är jag då inte din högra hand?» sade Marie på en gång glättigt och ömt, i det hon lutade sig ned över Emelie samt förde näsduken lätt över hennes ansikte. »Ja, jag visste, att du i går skulle överanstränga dig.»
»Utan någon ansträngning å min sida, så hittar nog sjukdomen till mig ändå... Vad gårdagen beträffar, så har jag inte på länge, länge känt en sådan tillfredsställelse som då... Det förefaller mig nästan som om jag med den gjorde upp min räkenskap med världen. Måtte den Högste förlåta, att jag så illa förvaltat mitt pund!»
»Den högste, som ser våra fel», inföll Marie livligt, »har också sett din tysta livsgärning, har sett den hjälpsamhet du övat åt lidandet varhelst du kunnat spåra dess tillvaro... har sett de tårar du avtorkat, de nödställda du bisprungit... Liksom Hilda Sivers, skulle min lott varit försakelse, om inte du räddande trätt emellan... det är uteslutande dig, jag har att tacka för min lycka!... Vad skulle jag», fortfor hon med av rörelse darrande läppar, »vad skulle jag och många flera med mig varit, om inte ditt goda hjärta talat för oss... det finnes knappast någon dag som gått förbi utan att du sökt verka något gott och sökt främja vad som kunde lända till välfärd...»
Under det Marie talade hade Lars Feuks blickar alltmera klarnat. »Vid edra ord», sade han, vänd till Marie, »tränger sig på mig hågkomsten av Österlandets ljuva saga om den fallne ängeln, som med den ena sköna gåvan efter den andra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
