Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtiotredje kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hennes barn, bön och läsning i psalmboken, tillbragte hon de stunder sjukdomen lämnade henne i ro, och då hon slutligen, förlamad till varje led, icke längre förmådde vända bladen i boken sysselsatte tysta böner hennes sinne.[1]
»Vilken förunderlig lättnad i mitt bröst», sade hon plötsligen en decemberdag, då plågorna varit svårare än vanligt. »Kanske jag får någon ro.»
»Marie», fortfor hon efter en tystnad, »sätt dig här intill mig... lyft upp mitt huvud, låt mig vila mot din arm.» Och seende mot fönstret, därifrån några lätta snöflingor syntes flyga omkring, tillade hon glättigt: »Så vinterlikt också här... det är som en hälsning hemifrån.»
»Dina vänner tänka på dig», sade Marie, som med ångest såg hennes ansikte växla mellan purpurflammor och en dödlig blekhet.
»Och mina barn... månne de skola komma ihåg mig?...»
»Säkert, säkert!»
Ett leende gled över hennes ansikte.
»Gud är kärleken!» viskade hon, i det hennes ögon för alltid slötos.
Nyheten om hennes bortgång, redan med fruktan motsedd av hennes vänner, som länge saknat underrättelser från henne, väckte en sorg som allmänheten delade.
Talare och skalder höjde hennes lov. På den Minnesfest, som skedde i Gillet över Tegnér, Wickenberg och Emelie Högqvist, voro skådespelerskans initialer inneflätade med Skaldens och Konstnärens; där på en transparang under hennes bild nedskrev Skådespelets genius hennes namn i Minnets tempel.
Döden försonar.
»Lägg då ej stoft på hennes vita vingar...»
Ingen ärestod höjer sig över hennes grav. Men under pilträdet vid den grönskande kullen skall främlingen stanna för att säga dig: »Här vilar en konstnärinna ifrån norden.»
»Se! minnets ängel vid din grav skall vaka,
och troget viska vad du en gång var.
Ty, hur än tidens stormar jorden skaka,
ett ärat namn står likväl evigt kvar.
Och om ditt stoft ock bor i södra jorden,
din ära bor dock evigt kvar i norden!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
