- Project Runeberg -  Emil eller om uppfostran /
2

(1805) [MARC] Author: Jean-Jacques Rousseau Translator: Johan Wilhelm Tuderus
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

engång äro, skulle en menniska, som ända
ifrån sin födelse lemnats åt sig sjelf ibland
andra, blifva den mest vanställda af alla.
Fördomarne, myndigheten, nödvändigheten,
exemplen, alla de borgerliga inrättningar,
af hvilka vi finna oss belastade, skulle hos
henne förqväfva naturen, utan att sätta
något i dess ställe. Hon funne sig der
likasom en buske, den en slump låtit födas
midt uppå en landsväg, och hvilken de
förbifarande snart förstöra, i det de stöta den
på hvar sida, och böja den åt alla håll.

Det är till dig jag vänder mig, ömma
och försigtiga moder[1], som visste att


[1] Den första uppfostran är den som mest gäller;
och denna första uppfostran tillhör ostridigt
qvinnokönet: hade naturens Upphofsman
velat, att den skulle tillhöra männerne, så
skulle han gifvit dem mjölk till att föda
barnen. Talen derföre alltid förnämligast till
qvinnorna uti edra afhandlingar om
uppfostran; ty utom det, att de äro i tillfälle att
närmare vaka deröfver än männerne, och att
de alltid mest verka dervid, intresserar
framgången dem äfven mycket mera, emedan de
flesta enkor nästan bero af sina barn, hvilka
då låta dem, i godt eller ondt, lifligt känna
verkan af det sätt, på hvilket de uppfostrat
dem. Lagarne, som alltid äro så mycket
sysselsatte med egendomar, och så litet med
personer, emedan freden och icke dygden är
deras föremål, lemna icke nog myndighet åt
mödrarna. Likväl är deras tillstånd mer
bestämdt än fädernes; deras pligter mera
mödosamma; deras omsorger äga ett större
inflytande på familjens ordning; och i allmänhet hysa
de större ömhet för barnen. Det gifves
omständigheter, då en son, som felar i vördnad
mot sin far, på något sätt kan ursäktas: men
om ett barn, vid hvilket tillfälle som helst,
vore nog onaturligt för att deri fela emot sin
mor, emot henne, som burit det i sitt sköte,
som närt det med sin mjölk, som i flera år
glömt bort sig sjelf, för att blott sysselsätta
sig med det, så borde man hasta att qväfva
denna usling; såsom ett missfoster, ovärdigt att
skåda dagens ljus. Mödrarna, säger man,
skämma bort sina barn: häri hafva de, utan
tvifvel, orätt; men mindre orätt än J,
kanske, som förderfven dem. En mor vill, att
hennes barn måtte vara lyckligt, att det
måtte vara det ända ifrån nu. Häri har hon rätt;
om hon misstar sig om medlen, måste man
upplysa henne. Fädernes ärelystnad, girighet,
tyranni och falska omtänksamhet; deras
försumlighet, deras hårda känslolöshet äro
hundrade gångor mer skadliga för barnen, än
mödrarnas blinda ömhet. För öfrigt behöfver
den bemärkelse jag ger åt namnet mor
förklaras, och det skall ske i det följande.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:15 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emil/0016.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free