Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Då naturens Upphofsman ger åt barnen
denna verksamhetsprincip, är han äfven
sorgfällig om, att den måtte vara föga
skadlig, derigenom att han lemnar dem föga
styrka dervid. Men så snart de kunna
betrakta det folk som omgifver dem, såsom
verktyg, hvilka de efter behag kunna
använda, betjena de sig af dem för att följa
sina lustar och ersätta bristen af sin egen
svaghet. Se der huru de blifva besvärliga,
tyranner, befallande, onda, oregerliga; en
utveckling, som ej härrör af en naturlig
böjelse att herrska, men som alstrar den;
ty det behöfs icke en lång erfarenhet för
att känna, huru angenämt det är att verka
genom andras händer, och att behöfva blott
röra tungan, för att sätta hela verlden i
rörelse.
I det man blir större, vinner man
krafter, blir mindre otålig, mindre ostyrig, och
innesluter sig mera inom sig sjelf. Själen
och kroppen sätta sig, så till sägandes, uti
jemvigt, och naturen fordrar ej mer annan
rörelse, än den som är till vårt bestånd
nödvändig. Men begäret att herrska
utsläckes icke med det behof, som väckte det;
väldet upplifvar och smickrar egenkärleken,
och vanan ger den styrka: så följer
inbillningen uppå behofvet; så taga fördomarne
och meningen sina första rötter.
Då vi engång känna principen, se vi
tydligen den punkt, hvarest man lemnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
