Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Norge har, alltsedan 1814, varit förenat med Sverige
under samme konung, och dock varit ett vilt främmande
land. Fördomens och misstrons isklädda fjällar reste sig
genast mellan norrmännen och oss och stängde utsikten.
Glaciärerna hava sedermera endast småningom smält undan.
Redan erkännandet av ett fel förutsätter en
sinnesstämning, som förtjänar förtroende. Detta lägga vi våra norska
bröder på hjärtat, då vi här ej tveka att för vår del rent ut
erkänna: att första felet och orsaken till detta olyckliga
missförstånd huvudsakligen legat hos oss svenskar. Vi kunde
nämligen icke vänja oss av med tanken, att Norge var ett
erövrat land.
Antagom att så verkligen var — vilket dock ingalunda
kan bevisas, emedan föreningen försiggick innan hela Norge
blivit underkuvat, innan striden hunnit bliva nationell —
men antagom detta 1 Månne — när denna förening det oaktat
för båda nationernas framtid lyckligtvis kom till stånd —
det då var klokt eller grannlaga av Sverige att oupphörligt
framkomma och såra med påminnelser om denna erövring?
Månne det var rätt att jämt och beständigt låta norrmännen
få höra: att det var av nåd, för att icke säga släpphändighet,
de erhållit deras konstitution; att vi kunnat göra hela Norge
till en svensk provins om vi velat, liksom Skåne, Halland
och Blekinge — med ett ord, att underhålla dem med all den
jargong, som varje tjuguårig yngling eller trettiårig man
säkerligen påminner sig från sin barndom? — Egoismen
förbisåg att Sverige icke var så övervägande stort att något
införlivande skulle kunna gå för sig, och var även ur stånd
att fatta, huruledes föreningens band på längden skulle vida
fastare, ädlare och varaktigare än alla inkräktningar,
sammanbinda och lyckliggöra de båda länderna.
Med ett ord — Gud skall veta att vi gjorde Norge
tacksamheten ganska tung!
Vad under då, om Norge ansåg sig därmed vara denna
tacksamhet alldeles kvitt, och i stället lät all en
stats-parvenys ömtålighet om sin värdighet, all en självständig
andes misstro och vaksamhet mot verkliga eller inbillade
ingrepp i dess rättigheter, vakna hos sig och slå rot?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
