Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
middagen, då de förlovade tillätos att vara för sig
själva i ett litet kabinett, med dörren på glänt till det
förmak, där den övriga familjen vistades. Och
fästmannens stelhet i den övriga familjens närvaro uttyddes
såsom bristande känsla från hans sida. Men det
svåraste fästmön hade att övervinna var fästmannens bikt
om sin kärlek till Emilie Högquist: icke på grund av
svartsjuka mot den döda men på grund av oron att ej
räcka till för en man, som ägt denna förtjusande kvinnas
kärlek. Sophie Posse hade själv sett henne på teatern
— då hon som ovan nämndes varit en vinter i sin
farbrors hem i Stockholm — och kunde således fullt
uppskatta vad Emil Key i henne förlorat. Hennes konst
hade den unga lantflickan ej kunnat värdesätta men dess
mer hennes älskliga utseende, hennes lekande behag och
förnäma, lätta elegans i hållning som klädsel.
Sophie Posses upprörda själstillstånd framgår av de
sista sidorna i dagboken:
Hvem af oss ha gjort lycka? Inte Emil åtminstone —
han finner ej hos mig hvad han hoppats!! Hans beslut är ej
förhastadt, han har sett mig och kanske också följt mig
under många år — men i alla fall — min kärlek har gifvit
lif åt känslor och tankar, som nu förefalla mig som
försvunna. Jag är slö och svag, bäfvar tillbaka för den minsta
svårighet som uppstår, är ömtålig och försagd vid minsta
motgång; med ett ord: i stället för att njuta af min lycka
(ty så anser jag dock min förlofning) gör jag tiden odräglig
för honom, för min omgifning och mig sjelf. Hvad som fattas
mig förstår jag ej. — Stundom genomfar mig en dunkel
aning om att — dock denna vill jag ej kläda i ord. Skulle
så vara får jag skylla mig sjelf, min kärlek gjorde’ mig
blind. För grannlaga och för ädel är han att gifva mig
full visshet ’derom — men härpå vinner ingen af oss. Den
tanken tär säkert fastän hemligt — den måste bort
om jag inte skall känna mig olycklig — och i följd deraf äfven
förbittrar hans lif!!! Men hvem skal! skingra dessa tvifvel??
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
