Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och med ibland för kvick för »mors» naiva
levnadsvis-het, som barnen roade sig att sätta på det hala. Denna
fromma enfald kunde ej lära sig tro på det onda, huru
ont hon än själv slitit; kunde aldrig åldras, huru gammal
hon än blev; kunde aldrig finna livet fattigt, huru
mycket det än berövat henne. 1 det Hultinska hemmet,
med de gammaldags rummen, var enkelheten endast
överträffad av makarnas välvilja. Då han doktorerade
sjuka, hade hon alltid milda ord till eller om den av
ödet och människorna misshandlade; båda delade sitt
bröd med de behövande, så långt det räckte. Constance
Hultin hade den största förmåga att taga vara på
skönheter överallt och alltid. »Jag behöver så litet för att
glädjas,» sade hon, »en smula mossa på en sten är ju
redan något så vackert!» Och hon tycktes bokstavligen
själv slå ut i blom med var ny fägring, som våren och
sommarn kallade fram i de sjöomarmade björkhagarna
och ekängarna eller i den förvildade trädgården, en
trädgård, där busksnåren trängdes kring fruktträden och
trädgårdsblommorna tittade fram ur högt, vajande gräs
och där hon planterade, band upp och rensade in i det
sista. Huru mången månskenskväll strövade icke den
gamla kring i hagarna och fortsatte sedan sitt svärmeri
inne i de stora, tomma rummen — där harpan gav så
full ton. Med denna vän sluten intill sig —- så innerligt,
som man blott omfattar den, åt vilken man sagt och kan
säga allt — tillbragte hon timme efter timme, omfluten
av månljus och välljud, en bild av helig hänryckning.
När jag första gången stod framför fra Angelico
da Fiesole’s gamla, enfaldiga, hängivet tillbedjande
helgon på den varma guldgrunden, voro de mig icke
obekanta : hela mitt liv hade jag sett ett sådant silverhårigt
huvud, vars barnablyga, tacksamma, ljusbruna ögon ota-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
