Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
söker makar. Sakristigan, trol. tillbyggd ett par århundraden
sednare, war till tak och wäggar af gråsten. Emellan denna
och kyrkowäggen vvar en gång eller wrå af ett par alnars djup
och bredd, och der residerade en passagerare, som satte myror
i hufvudet på det fromma folket och enkannerligen på
socknens käringar, ty ett skelett, så fullständigt som den
noggrannaste osteologiska tabell, stod der och grinade dem midt
i synen. Man begrafde det många gånger, läste alla möjliga
böner och beswärjelser, men Skinskarpe n, så kallades
han, war enwis, dagen efter begrafningen stod han åter
i sin wrå och grinade. Man fann således, att med en sådan
sjelfwålding, som hwarken prästerskap eller kronobetjening
förmådde afhysa, ej war annat att göra än låta honom stå,
och så stod han i många år utan buller och bång, och ganska
få tordes se honom i synen, och troligen hade han stått der
tills kyrka och sakristiga nedrefs, om ej händelsen skaffat
honom ro. Detta lärer inträffat i medio af 1700-talet, då en
lördagsqväll sockneskräddaren med sin stab sysslade med
prostens nya kaftan, och alla gårdens drängar och alla
grann-hällets pigor samlades i drängstugan, skämtande, sqvallrande
och berättande historier, syner om spöken och uppenbarelser,
som af de fleste under rysningar troddes. Men kökspigan,
stor-Lisa, till vext och hållning ett förswarligt grenadjersämne,
förklarade att hon aldeles icke war rädd för andra spöken än
utgamla försupna gubbar, och kunde i swarta mörkret gå hwar
sofri helst, ehuru sällskapet skrattade deråt, och menade att
hon hölls helst i köksspisen.
För att utröna om mannamodet war werkligt, sade
skräddaremästaren: »hör du stor-Lisa, om du går opp i wråen
och bär hit Skinskarpen, så skall jag ge dig en
kattunskläd-ning». En helig rysning intog sällskapet, men Lisa sade:
»jag tager eder till wittne god wänner», och nalkades dörren
under kamraternes skrik: »är du aldeles galen stor-Lisa»,
med anmaning till drängarne att fasthålla henne. Men det war
för sent, hon war redan ute i kolmörkret och wandrade till
kyrkan, som war ett par hundra steg från prästgården, gick in
i Skinskarpens w’rå, helsade »guafta» och när hon ej fick swar,
tog hon skelettet på ryggen och gick tillbaka. Färden gick
stilla och trefligt till gårdsgrinden, men då knäpte skelettet
armarne om halsen och sade: »du skall bära mig tillbaka», och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
