Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
will du hafwa en kyss för besväret så står den till tjenst»; hon
öppnade dörren till drängstugan, kastade skelettet in så det
skramlade som en jernharf, och ropade: »hwar har I
kattuns-klädningen nu»?
Nu blef allmän uppståndelse, somlige ville ut genom
fönstret, andra genom skorstenen, skräddarne kröpo under
bordet, och de som icke swuro, läste salrmversar eller
bordsböner. Slutligen sade skräddarmästaren: »Kära Lisa hjelp oss
af med djefvulstyget, kattunsklädningen skall du få,» och då
alla drängarne förklarade sig wilja bidraga till dess inköp, tog
Lisa sin Skinskarpen på ryggen och sade: »kom nu min gosse
så gå wi hem, ty i denna stugan äro de för dumma».
Färden gick obehindrat till kyrkporten, då de beniga
armarne åter knäpptes om hennes hals, och skelettet sade:
»nu släpper jag dig ej förr än du lofvar göra mig en tjenst».
Lisa, som hade i minne den utlofwade kyssen, torkade sig
om munnen, gaf löftet, stälde skelettet i sin wrå, och frågade
hwad hon skulle göra? — »Jo du skall gå in i kyrkan, på
altaret sitter en qvinna med ett litet barn i famnen, du skall
helsa henne och bedja att hon för Guds skull förlåter mig.»
Lisa begaf sig till stora kyrkdörren som war öppen, med
brinnande ljus i kronorna. Hon trodde att gastarne, som
wan-ligen ej brukade sammankomma mera än hwarje julnatt, nu
hade ett extra konventikel, stadnade willrådig i dörren, men
såg ej andra gastar än de medeltidsmålningar, som prydde
wäggar och tak, der ibland annat helfvete stod afdelat i
flere grupper, och wärden war sysselsatt att piska, steka och
koka sina gäster. När hon förwissat sig om att ej blifva
gast-kramad, så steg hon dristeliga fram till altaret, fann der
qvin-nan med barnet och framställde Skinskarpens anhållan.
Qvinnan, som war snyggt klädd, såg sorgbunden ut,
funderade en stund, men sade sluteligen: »Förlåter Gud honom
så förlåter jag.» Glad wände pigan om, såg tillbaka; såg
efter emellanåt om ej den nämnde hotellwärden war efter
henne med piskan, och skyndade till Skinskarpens wrå för att
trösta honom. Men buren war tomm, fågeln utflugen, och efter
den betan syntes eller hördes aldrig Skinskarpen personligen,
utan fortlefde i minnet; och war det någon som ej wille tro
legenden, så wisade man hans wrå, likwäl på afstånd, ty att
gå nära den ansågs till och med i sednare tider wådligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
