Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9 slags träd; desse måste noga insys i en klut tagen från ett
lintyg, hwari en kärng dödt; men tillblandningen och
proportionerna war en hemlighet, som endast fanns i mannens
swartkonstbok.
Mylingar.
Man hade af dessa olägenhet, ty i synnerhet
thorsdags-qvällarne läto de höra en klagande sång på sin bestämda
melodi: »bytta ä trång och bena ä lång, tag ur pinn», och
der med hålla de ut hela nätterne.
Man hade redo på att desse sångare woro dödfödda
eller dödade barn, som onaturliga mödrar stoppat i byttor
och graft ner. De kunde naturligtwis ej få ro förr än de
fått rulla sig i vigd jord. De wexte och byttan blef för
trång, och de kunde ej sjelfwa urdraga pinnen, hwarmed
locket fästades. Bästa sättet att få dem till ro och tystnad
war att bära dem åt kyrkogården, men detta war ofta
be-swärligt, och man kunde hjelpa dem med att urdraga pin
nen, då de wäxte och skjöto opp som stora törnbuskar, som
sleto sönder bondens kläder och skinn då han war full och
ramlade i busken. Annars woro mylingarne ej skadliga; de
skrämde endast barn och tjenstfolk med sin monotona
nattsång.
Tomtar.
I allmänhet woro desse trogna grannar, men stötte man
dem för hufvudet, kunde de wara rätt ilskna. I ett enstaka
hemman i Småland hade ett sådant hjonelag i många år
haft sitt tillhåll, till husets trefnad och förkofran. Men gården
tillträddes af en ny ägare, som ej hade förtroende till dem,
skrattade åt deras sträfwande; det wärsta af allt war dock
att en gång bonden war full, fick han tag i tomtegumman,
och trädde i henne en dundersup, så att hon blef på nocken,
wid hemkomsten luktade bränvin och började träta på
tomtegubben, ty tomtar tåla ej bränvinslukt, hwarföre gubben
blef arg och beslöt hämnas på den frikostiga wärden.
Det war wid jultiden och han kunde ej göra annat spratt,
än att hwarje natt gå i fähuset, lossa bondens kreatur och
köra ut dem i kölden. Som bonden ej tyckte om denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
