Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En fråga åt vilken E. K- ägnade mycket tid och
intresse var ortens samfärdsel.
Vissa backar voro livsfarliga, särskilt de på vägen
mellan Lunds gästgivargård och Västerviks stad voro
olidliga för djur som människor.*
bestod. Planen väckte genklang hos socknens kvinnor. En
grundplåt, danades genom en auktion på frivilliga gåvor.
Bland dessa var även den käpp med silverknapp, på vilken
Pehr Olson stöder sig (se bilden). E. K. inropade den sålunda
offrade släktklenoden, som han sedan skänkte till Nordiska
museum. För grundplåten anskaffades skolans utrustning,
socknen upplät lokal och genom fortsatta »symöten»,
»ostmöten» oc’h gåvor i natura kunde skolan fortgå på ett
gagnande sätt, så länge den ägde stödet av Sophie Keys
personliga och offervilliga intresse. Vid sitt silverbröllop skänkte
makarna Key en liten fond, som nu — efter skolans
upphörande 1885 — användes till ålderdomshem. Ett annat
uttryck för Sophie Keys sociala vakenhet är att när hon,
genom fröken C. Lindholm vid Stockholms kvinnofängelse,
fick veta svårigheten att anbringa utgångna fångar, tog
hon tre gånger sådana i sin tjänst.
* En resande berättar att sedan han (1857) rest förbi
Sundsholm — »som ligger mycket täckt vid en insjö, men
icke synes till landsvägen, och på vars ägor man såg stora
odlingar och utmärkt vackra kreatur beta på de stora
gärdena» — kom han till Botorps bro med en härlig utsikt å
ömse sidor och varest tvenne svåra backar äro förminskade
genom brons betydliga höjning. Där vidtager en vild och
ödslig natur. Idel skog — men icke skog heller, ty nästan
sammanhängande bergåsar hindra skogen att växa. För tjugu
år sedan reste jag denna väg och tyckte då, att det var en
riktig vargmark. Jag kommer ihåg att där voro många
.och stora backar och minnes ännu en, som kallades
»ko-hjolpa», som var skjutsböndernas förskräckelse, isynnerhet
höst och vår, då den gemenligen var hal. Men vart hade nu
dessa backar, tagit vägen? Jo, efter att hava rest en halv
mil skogsväg, och redan inkommen i Hjorteds socken, tog
man av en alldeles ny väg ned till Falsterbo bruk, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
