- Project Runeberg -  Minnen av och om Emil Key / II (Förra avdelningen) /
50

(1915-1917) Author: Emil Key, Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

dessa företagsamma män under senare tider alltför ofta
kommit •— Amerika till godo!
Emil Key gav vid Tillbergs frånfälle* följande
skildring av sin mångårige trogne granne, en skildring
vilken har sitt värde även som kulturbild:

Staden Oskarshamn föddes icke med guldsked i
munnen. En av våra erkänt yngsta har den icke varit »hugnad»
med några av de »häriige privilegier» och »dråplige
donationer», som av konungarna i forna tider, »Gud till ära och
Sveriges Rike till gagn och godo», slösats på så många av
de äldre grannstäderna. Oskarshamn, ett barn av nutiden,
har icke ens kunnat kalla den grund varpå han blivit byggd
för sin, utan har måst betala tomtören såväl för de kala
berghällar på vilka han står, som för varje kvadrataln av
det alltjämt ökade erforderliga utrymmet. Däremot har den
unga staden haft vad som bättre varit än »härlige privilegier»,
den har haft en klok, strävsam och ihärdig befolkning, vilken
gjort Oskarshamn i ungdomsfrisk tillväxt och tilltagsenhet till
det kanske mest amerikanska av våra stadssamhällen.

Dessa småländska yankees fäder, vilka redan i
århundradets början, i den då obetydliga köpingen Döderhultsvik,
idkade handel med trävaror, anade väl knappast att dessa
varor, några årtionden senare, skulle föras till en blomstrande
stad, och allra minst att detta skulle ske på den över
Smålands kullriga mark nu så ohejdat framrusande »snoa», som
det målande folkspråket kallar järnvägen, i stället för de
»sakta i backarna» skridande foror, vilka från det inre landet
då förde de »förädlade» skogarna till stranden i form av
balkar och sparrar, av bräder och plank.

Bland dessa brädkörare, som lastade sina foror på
kvällen och på natten begåvo sig i väg för att vid
soluppgången vara framme samt innan kvällen hemma igen, syntes
ofta vid den tiden en liten pojke, vars kloka, bruna ögon
nog sågo annat än bara träd och sten i de skogar och
marker, där hans lass i sakta mak, dag efter dag drog fram.
Men vilka än de framtidsutsikter kunde varit, som hägrade

* Se Ny Illustrerad Tidning 1878.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:21:19 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emilkey/2/0068.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free