Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I den första tavlan skildras överste Gustaf Adolf
Stormhatt, en hedersman vars svaghet att spela sockentyrann på
sockenstämmorna icke mötte något motstånd och för vars
»ta mig aderton d-r» man villigt böjde sig. Så gjorde han
sin gamle betjänt till klockare med det argumentet »att han
var van att passa opp». Hans bördsstolthet yttrade sig
bland annat i att kalla komministern och adjunkten »han»
och att utsätta dem för grovkornigt skämt ansåg han som
ett obestridligt adelsprivilegium. Länsmannen kallades rätt
och slätt »du» och åt middag i jungfrukammaren om han
kom i något ärende till det lilla säteriet Rötemåla.* Den
enda opposition det Stormhattska adliga väldet mötte var
från överstens fru, född friherrinna. Hon ansåg sig på grund
av en rådsherre i familjen vara förnämligare än mannen, som
dock brukade svara: »När fem Stormhattar klädde sig för
att stupa vid Liitzen, då borstade
Riks-Råds-Papperskludda-rens farfar deras stövlar!»
Översten föraktade alla bokliga kunskaper. Även i
detta avseende låg han i strid med friherrinnan, vars anor
voro civila — hennes ätt adlades först under Karl XI —
och sålunda mottagit vissa traditioner om bildningens nytta.
Som hon var ett vasst fruntimmer — och tillika ytterst noga
om det passande — gick hon alltid in i sitt rum och påtog
handskar innan hon utdelade någon örfil åt pigorna. Den
rättvisan måste man göra friherrinnan att hon sällan gick
utan handskar.
Efter denna inledning, som drag för drag är
hämtad ur verkligheten, följer en lika verklighetstrogen
skildring av det adliga parets son och arvtagare. Den
meddelas här i dess helhet emedan den utgör en i
hög grad betecknande tidsbild, i vilken intet drag är
* På ett annat ställe berättar E. K. en lika sann historia
från sin hemort, som belysande för äldre tidens
adels-vördnad. En inspektor skulle hämta sin »Hennes nåds»
porträtt från stan och lät då porträttet — åka i framsätet
men satt själv på baksätet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
