- Project Runeberg -  Minnen av och om Emil Key / III /
376

(1915-1917) Author: Emil Key, Ellen Key
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vänder sig- hit och dit, fann han — just i ocli med detta
gnissel och gny — som stormbebådare.

*



Så gick Emil Key in i sitt sista livsskede.

Under sin ljusa tid skrev Emil Key följande:

»Vilket är lyckligast, nej — mest verkligt, menar jag —
verkligheten eller fantasien? Kanske verkligheten, när den
uppleves av naiva och oskyldiga människor. De levnadströtta
åter kunna intet få av verkligheten. Dem tröstar kanske
fantasien? Men å andra sidan är denna friskast hos de naiva
och oskyldiga. Människohjärtats mysterier äro outgrundliga
men visst är att både i verklighetens och fantasiens värld
det bekräftar sig att himmelriket tillhör barnen.––— Pas-

sionen, vad föremål den än har, är i ungdomen mera spridd,
i mannaåldern mera enhetlig. Men som ungdomen rör sig i
en himmelsk sfär, mannaåldern i en jordisk, så verkar
ungdomens passion mera luftig och flyktig, den mogna ålderns
mera stark och samlad. Så är även passionen i sin
ursprungliga mening av lidande. Själen har för sina sår det bästa
läkhullet i ungdomen och i ålderdomen: samma verkan av
olika orsaker!»

Om detta är sanning, då nådde Emil Key själv
aldrig ålderdomen och blev heller aldrig levnadstrött.
Ty hans sår kunde aldrig läkas. Och det var alltjämt
i verkligheten, han sökte sin tröst. Verkligheten var nu
hans barn och vi kunde trösta mera, ju mer han själv
blev som ett barn i omedelbarhet. Han insåg att han
ej nog låtit oss se sin ömhet; att han varit för litet
demonstrativ i uttrycket av sina känslor. »De ha,» skrev
han, »därför ej varit svaga, utan sega och slitstarka.
Men deras värme är kolmilans tysta och stilla eld, icke
de sprakande flammornas.»

Alltmer fingo vi nu erfara värmen. Alltmer blev
det sant, som han skrev, att vi »allt bättre behöva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:21:32 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emilkey/3/0392.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free