Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄNSÖFVEltSIKTER.
VÄRMLANDS LÄN.
Värmlands län.
Värmlands län omfattar en areal af 19,324 kv.-kilom, och iigcr 261,000
inb. Till storleken är det det sjunde i ordningen af våra län, och till
folkmängden det sjätte, för halftannat århundrade tillbaka likaledes det sjätte,
men för femtio är sedan det tredje.
Berggrunden inom detta län består uteslutande af till urformationen
hörande bergarter, af hvilka gneiser äro allmännast. Gränsen mot. östor för
deras utbredningsområde angifves genom en linje, som från länets nordligaste
spets följer Klarälfven, tills denna vid Råda tager ett mera västligt lopp, då
gränslinjen lämnar älfven och fortsätter sin förra riktning ned till
Kristinehamn. Väster om denna gräns består berggrunden till väsentlig del af
järngneis, men på samma sätt som inom öfriga delar af det stora sydvästsvenska
gneisområdet äro de järnmalmskorn, som gifvit gneisen dess namn, aldrig
samlade i så stor myckenhet, att de bilda någon brytvärd malm: länets
järngrufvor ligga därför öster om den nyssnämnda gränslinjen. I östra och
nordöstra delarna af länet äro graniter rådande. Inom deras område
förekomma några partier at’ leptitbergarter, och i dessa äro de bekanta
värmländska jürngrufvorna belägna. Viktigast äro svartmalmerna vid Persberg,
Nordmarken och Taberg samt blodstensmalmen vid Långban. Detta område
utgör den västligaste delen af det stora mellansvenska järnmalmsbältet,
ür-kalksten är den enda kalkstensart, som förekommer i Värmland, och äfven
den uppträder hufvudsakligen blott inom ett relatift litet område, nämligen
inom den nyssnämnda grufrikaste delen af Filipstads bergslag. Rätt
betydande kalkstensstockar finnas sålunda på Persbergs- och Nordmarksfälten,
men utanför detta bergslag fmnes blott ett par ganska obetydliga och numera
till största delen utbrutna kalklagcr i Grums härad. För öfrigt är länet i
full saknad af kalkstenar, och icke heller några andra bergarter at’
ekonomisk botydelse förekomma, om inan undantager den såsom takskiffor
användbara glimmcrskiffern vid Glafva.
För de lösa jordartmias utbredning inom Värmlands län och därmed
äfven för jordbruket och befolkningsfördcliiingen har högsta marina gränsens
läge varit af mycket stor betydelse. Vid slutet af istiden lågo de stora
slättbygder, som numera utgöra länets sydligaste del, under hafvets yta, och från
detta haf sträckte sig Hera vikar mot norr och nordväst, exempelvis i
Klarälfvens och Glafsfjordens nuvarande dalgångar. Länets sydvästra del bildade
en skärgård, och blott dess nordliga och östliga delar lågo helt och hållet
ofvan hafsytan. Till följd häraf är morän den dominerande jordarten inom
sistnämnda delar, jämförelsevis vanlig i de västliga trakterna, men relatift
sällsynt pä slättbygderna utmed Vänern. De sedimentära jordarternas
utbredning är naturligtvis omvändt proportionell med moränens; de äro alltså
förhärskande på slättbygden, vanliga i de västra delarna, men mycket
sällsynta i de östra ocli norra. I olikhet med de sedimentära jordarterna inom
öfriga delar af mellansvenska låglandet bestå de värmländska i
jämförelsevis liten grad af leror, men dess mera af sand. Det förefaller antagligt,
att detta står i samband med beskaffenheten af den berggrund, från hvilken
de leda sitt ursprung. Ett likartadt förhållande synes nämligen vara rådande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
