Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
432
kmigrati0n8utrednixg ex. betänkande.
Kopparbergs liin.
Kopparbergs län omfattar en areal af ’29,849 kv.-km. oe.li äger 235,000
inh. Till storleken är det det fjärde i ordningen af våra län, och till
folkmängden det tionde, — för halftannat århundrade sedan det sjunde.
Inom detta vidsträckta område äro åtskilliga olika bergarter
representerade. Störsca utbredningen ha de, som tillhöra m-formationen, nämligen
graniter och gneiser, som äro dominerande inom länets sydöstra hälft.
Mellan granit- och gueisomradena ligga mäktiga bäddar af hälleflintgneiser, hvilka
omsluta en mängd malmfyndigheter. Sålunda ligga Falu och Näfverbergs
koppargrufvor i ett dylikt bälte, som sträcker sig frän Falun till södra
delen af Siljan; inom ett annat, som i öst-västlig riktning stryker förbi
Säter, äro Bispbergs och åtskilliga andra järngrufvor belägna, och i detta
bältes utvidgade fortsättning åt sydväst inneslutas Grängesbergsfältets
storartade järnmalmsförekomster jämte åtskilliga andra, såsom Ulötbergs- och
l,e-kombergsfälten in. fi. Ett likartadt bälte, som utbreder sig öster och sydöst
om Hedemora, omsluter Garpenbergs och Kullshyttefältens koppar- och
zinkgrå fvor förutom åtskilliga järngrufvor. Inom hälleflintgneisens område
förekomma äfven på samma sätt som annorstädes i Bergslagen spridda
inlagringar af nrkalksten. I trakterna norr och nordväst om Siljan (Orsa och
Älfdalen) utgöres berggrunden till hufvudsaklig del af porfyr, hvilken
bergart bär har större utbredning än annorstädes i vårt land. Inom länets
nordvästligaste del (Särna och Idre samt norra delen af Malungs tingslag)
förekomma kvartsiter och liknande hårda bergarter, som tillhöra den stora
fjällkedjan, samt inom ett mycket vidsträckt område (mer än 18 mil långt) den
rödaktiga s. k. dalasandstenen.
Förutom nu nämnda, äldre bergarter träffas i Dalarne äfven siluriska
aflagringar, hvilka utgöra berggrunden inom den kretsformiga dalgång norr
om Siljan, i hvars botten Orsasjön, Skattungen och Oresjön äro belägna.
Dessa silurlager utgöra blott rester af ursprungligen vidt utbredda aflagringar
och anses hafva blifvit bevarade från förstöring därigenom att det område
de nn intaga, blifvit sänkt i förhallande till närmast angränsande berggrund,
så att de på detta sätt erhållit ett jämförelsevis skyddadt läge. Det äldsta
här förekommande silurlagret är en starkt fosforithaltig kalksten, s. k.
obo-luskalk. Ofvanpå denna följa mäktiga lager af andra kalkstenar och skiffrar.
Inom norra och östra delarna af silurområdet förekommer dessutom en
lin-kornig sandsten, s. k. slipsandsten.
Den del af länet, som ligger nordväst om Siljan, nar till allra största
delen ofvan högsta marina gränsen; blott i nedre delen af Osterdalälfvens
dalgång befinner man sig under denna nivå. En följd häraf är att
morän-grus är den ojämförligt allmännaste jordarten inom detta vidsträckta
område. Gruset är naturligtvis till sin beskaffenhet nära beroende af de
bergarter, som bidragit till dess bildande. I öfre österdalarne är, såsom nämndt,
porlyr och i öfre Västerdalarne sandsten dominerande, och bägge dessa
bergarter ge upphof till en skäligen ofruktbar jordmån, särskildt kanske porfyron,
som på grund af sin hårdhet sönderfaller i skarpkantiga block och skärfvor,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
