Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LÄXSÖFVBRSIKTEft. GÄFLEBORGS LÄN.
447
Gäfleborgs län.
Gäfleborgs län omfattar en areal af 19,724 kv.-kilom. och äger 255,000
inb. Till storleken är det det sjätte i ordningen af våra län och till
folkmängden det sjunde, — för halftannat århundrade sedan det nittonde.
Den ojämförligt största delen af berggrunden inom detta län består af
gneis, i allmänhet grå och granatförande. I jämförelse härmed har granit ej
synnerligen stor utbredning; den uppträder blott inom södra Gästrikland samt
i Orsa finnmark och den angränsande Los socken. I denna finnmark
förekommer dessutom porfyr, hörande nära tillsammans med Dalarnes öfriga
por-fyrer. Ilälleflintgneis uppträder inom länet på tvänne olika håll, nämligen
dels i Ilamrånge socken vid Bottniska vikens kust, och dels på gränsen mot
Dalarne, hufvudsakligen i Torsåker. Denna bergarts utbredning har icke ringa,
betydelse, enär den på samma sätt som i mellersta Sveriges öfriga
bergslags-trakter rätt ofta åtföljes af lager af urkalksten samt malmer af olika slag.
Ilamrånge sockens hälleflintgneis är i detta afseende af mindre vikt, enär den
är jämförelsevis fattig på såväl kalk som malm; däremot finnes i Torsåkers
socken god tillgäng på bäggedera. Afvan i Hälsingland finnas några kalklager,
dock af ringa betydelse.
Inom Storsjöns flodområde i Gästrikland ha kambrisk-siluriska bergarter
stor utbredning. Allmännast är kambrisk sandsten, som visserligen blott på
några fä ställen är funnen i fast klyft, men däremot är synnerligen allmän i
form af lösa block. Silurisk kalksten förekommer vid Gäflebukten, dock
endast pä. ett par ställen.
Af de lösa jordlagren hafva moränbildningarna den största utbredningen.
De täcka vanligen berggrunden så fullständigt, att man stundom på langa
sträckor blott finner sådant grus, men ingen berghäll gående i dagen. Det
är egentligen blott inom dalgångarna samt i kusttrakterna, sotn andra
jordslag öfvertäcka morängruset och bilda markens yta.
Vid slutet af istiden lågo högst betydliga delar af länet under det dåtida
hafvets yta; högsta marina gränsen inom länets sydligare delar ligger nämligen
omkr. 180 och i dess norra omkr. 2G0 meter ofvan den nuvarande hafsytan.
Ishafslera och -sand ha därför ganska stor utbredning inom de trakter, som
ligga under denna nivå. På några ställen är ishafsleran starkt kalkhaltig;
dylik märgel tillhör företrädesvis sydöstra delen af Gästrikland, trakten mellan
Gäfle och Dalälfven; uppenbarligen hafva siluriska bildningar inom detta
område före istiden haft större utbredning än den nutida, i det föregående
omnämnda obetydliga förekomsten. De högst liggande aflagringarne af ishafslera
med något större utbredning äro trakterna kring Ljusnan i Färila socken. I
jämförelse med leran har sanden mindre utbredning och äfven underordnad
praktisk betydelse. Ofvanpå de glaciala bildningarna utbreda sig
Ancylns-sjöns och Litorina-hafvets aflagringar, hvilka sistnämnda nä minst 80 meter
ofvan den nutida hafsytan. Litorinaleran äger inom länets mera lågländta
trakter ganska stor utbredning och är där den vanliga åkerjorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
