Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDBRUKET.
land erkännes allmänt, att så icke är fallet. Huru oviss man än
må vara om den areal, som äunu kan läggas under plog, lära dock
alla vara ense om, att dess utsträckning kan räknas i millioner
hektar, — och således möjligheten af jordbruksbefolkningens tillväxt
också i millioner människor.
När jordbrukets kvantitativa expansion under senare tid blifvit
allt mindre i vårt land, så ligger alltså orsaken härtill icke däri,
att den naturliga gränsen redan skulle vara uppnådd. Under
sådana förhållanden återstår ingen annan förklaring, än att den
hotande stagnationen beror på ekonomiska missförhållanden, lian skulle
önska att åt dessa frågor ägnats och ägnades en grundligare
uppmärksamhet än som hittills kommit dem till del. Vårt landtbruk
är doek icke ensamt ett specimen i åkerbrukskemi eller djurfysiologi,
det är vårt folks kanske viktigaste ekonomiska fråga, — frågan om
huru en så stor del som möjligt af Sveriges jordbrukande befolkning
skall kunna fortfarande finna sitt uppehälle inom »modernäringen»,
i stället för att, såsom nu är fallet, massvis fä söka den inom andra
förvärfskällor eller i främmande land.
Huru illa det i detta hänseende är ställdt i Sverige, framgår
af de allmänt kända tal, som angifva jordbruksbefolkningens
numeriska styrka vid olika tidpunkter. Ar 1880 utgjorde den af jordbruket
och dess binäringar lefvande befolkningen ett antal af 3,078,000
människor; för år 1910 beräknas densamma till 2,0(53,000. Under tiden
har den befolkning, som hämtar sitt uppehälle af industri och
bergsbruk, handel, sjöfart och annan samfärdsel, vida mer än fördubblats.
Ensamt dessa näringsgrenars förtjänst är det alltså, att vårt lands
hela inbyggarantal kunnat också under denna tidrymd i någon mån
tillväxa, — att alltså emigrationen icke varit ytterligare långt
större än den varit och är.
Det är besynnerligt, att folkminskningen i våra jordbruksbygder
åsetts nära nog såsom en naturnödvändighet, mot hvilken intet vore
att göra. Åtminstone synes man i regeln icke hafva funnit något
annat botemedel mot det onda än en intensivare skötsel. Och doek är
tillräckligt tydligt uppvisadt, att folkminskningen är lika stark äfven
inom våra yppersta jordbrukstrakter, där åtminstone efter svenska
förhållanden ej mycket mer kan härutinnan göras än som verkligen
redan under denna tid gjorts. Vi erinra om, att
jordbruksbefolkningen i själfva Malmöhus län minskats till den grad, att den nu är
mindre än för sjuttio år sedan.1 Borde ej af dylika fakta vara klart,
att äfven andra åtgärder måste vidtagas, än det ständiga
uppdrif-vandet — visserligen i och för sig lofvärdt — af jordens afkastning
pr hektar oeh af kornas förmåga af mjölkproduktion?
1 Sid. 343 här ofvan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
