Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
674
EMIGRATIONSUTREDNINGEN. BETÄNKANDE.
Den största tungan för en nutida hemmansägare är väl i regeln
ränta och amortering å gardens inteckningar. Det nuvarande
tillståndet härutinnan förskrifver sig ju närmast frän den »lika
arfsrättens» införande (för man och kvinna) och stegras i den mån den
förr omnämnda mera »aristokratiska» arfskiftesprincipen försvagas;
med ett ord: ränta och amortering tynga svårast sedan den tid och
å de orter, där en fullt juridisk delning sker mellan arfvingarne af
ett till sitt fulla verkliga värde uppskattadt jordbruk. Å en
dylik-gård får ägaren tillbringa återstoden af sitt lif med att efter
förmåga amortera inteckningsskulden, och efter lians bortgång faller
samma öde på den som efter honom öfvertager gården.
»Småböndernas samhällsklass lefver sålunda fram sitt lif i en ohjälpligt sig
förnyande skuldsättning, en ytterligare oerhörd börda pä deras i allt
fall tunga arbete för utkomsten.»
Emil Svensén har vid olika tillfällen såsom ett botemedel mot
detta onda föreslagit inrättandet af en ny hypotekslåneform, som
skulle bestå däri, att å lånen endast erlades ränta, medan
amorteringen skulle vara en frivillig sak. Denna låneform linnes redan,
men »dylika lån utlämnas endast till mycket begränsadt belopp och
äro omgärdade med så stränga föreskrifter till skydd för
lånegifva-rens rätt, att låntagaren endast i ringa utsträckning kan begagna
sig af dem». Svenséns yrkande är, att deras användning skulle
betydligt utvidgas och säkerhetsmarginalen höjas, sä att de till sist
måhända rent af blefve den allmänt gängse formen för fastighetslån.
Förbindelserna, för hvilka ju ligger den bästa tänkbara säkerhet,
den alltid gifvande jorden, skulle kunna gå nästan som reda mynt
och blifva den naturliga placeringen för de i mindre villkor
lefvandes besparingar.1
Såsom icke fackman kan jag för min del icke ingå i någon
granskning af förestående men har velat åtminstone bidraga till, att saken
ånyo införes i den allmänna diskussionen.
T fråga om arfskifteslagarna råder ett förhållande, som enligt
min mening förtjänar en särskild uppmärksamhet. När en gård
öfvertages till fortsatt bruk af en arfvinge, medan öfriga arfvingar
erhålla inteckningar, tillerkännes åt den förre icke någon som helst
större andel än ät de senare. Om man ser situationen sådan den
är, faller emellertid på den nye ägarens skuldror uppgiften att
åstadkomma afkastningen ej blott å egen utan äfven ä öfriga andelar.
Dessa senares innehafvare uppbära däremot sina räntor utan det
ringaste besvär och disponera sin tid och arbetskraft för inbringande
sysselsättningar å andra håll. Detta kan ha varit rättvist i äldre
tider, när ett jordbruk ofta afkastade långt mer än den vanliga
1 V&r redogörelse liiir är ätergifven efter en artikel i Göteborgs Händels- och
Sjöfartstidning är 1’JO’J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
