Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77 fi emigrationsutkednihgen. betänkande.
Då Danmark ställdes i frihandelsställningen, förstod hvarje dansk att
det gällde: skall Danmarks folk lefva, så inäste Danmark samla alla sina
krafter till den starkaste möjliga sammanhållning. Och det problemet har
Danmark ocksà för sin del förverkligat. I Sverige åter såg man på den sidan
af frihaudelssystcniet som säger: den enskilde behöfver icke någonsin bekymra
sig om det allmänna; om blott den onskildo sköter sitia angelägenheter på
bästa sätt, så blifver också vårt folks ekonomi i det hela skött så bra som
möjligt. Det var en lära sotn i Sverige drefs in absurdum.
Fri handel ii hade en annan grundsats: att det är från den enskilde, som
allt initiativ skall utgå i ekonomiska ting. 1 andra länder har man icke
fattat denna sats så rigoröst. Hos oss fattades den sa, att det gick årtionden,
då stat och kommun ansago sig vara så godt som lösta frän alla förpliktelser
mot värt näringslif. Och om detta dock har förändrats i någon män pa do
sista ären i fråga om statens myndigheter, sä finns det i vara kommuner ännu
otroligt mycket kvar af denna gamla lära. Nyligen erinrades i en af våra
tidningar om det slående faktum, att våra städer ofta med gladt mod offra
hundra tusentals kronor för att fä en kasern och ett regemente, men anse
sig af nationalekonomisk visdom fullständigt förhindrade att offra något för
att upphjälpa kommunens näringslif.
Men det mest egendomliga i dessa missförhållanden var, att pä samma
gång man dref den grundsatsen, att. den enskilde hade att sörja endast för
sina egna intressen och icke behöfde bekymra sig om vår ekonomi i det
hela, — pä samma gång såg man alltid med stor afvoghet om någon enskild
lyckades på ett särdeles framstående sätt sköta sina ekonomiska
angelägenheter; det togs icke väl upp, åtminstone icke om ban var svensk. Nej, da
framträdde helt hastigt en ideal fordran: don enskilde skulle icke vara slaf
af vinningsbegäret, han skulle arbeta för allmänna, patriotiska syften. Staten
skulle vara likgiltig lör de enskildes bästa, men den enskilde skulle offra allt
för staten. Mycket vackert, men stämde detta verkligen med
Manchcster-systcinct?
Och ännu underligare: samma frihandlare, som på det mest fanatiska
sätt kunde motsätta sig hvarje försök af statsmakterna att. skydda Sveriges
näringar mot främmande länders ekonomiska öfvermakt, tvekade icke ett
ögonblick att tillgripa rent våldsamma medel för att korrigera den ekonomiska
utvecklingen inom Sverige. Då tillmättes ingen betydelse åt den satsen, att
det ekonomiska lifvet följer sina egna lagar och själft leder till harmoni.
Alltid var det tillätet att med hvilka medel som helst skydda svenskar mot
svenskar, aldrig däremot att skydda svenskar mot utlänningar.»
Under 1840-, 1850- oeh 1860-talen upplöstes, så godt som helt
oeh hållet, de gamla organisationerna inom värt näringslif.
»Frihandeln» fattades i Sverige — ej annorstädes — till en början, rent
individualistiskt, såsom oförenlig med organisation öfverhufvud, —
en af de främsta förklaringsgrunderna till det efter hand inträdande
ekonomiska förfallet pa så mänga områden i vårt land. Nu har man
ändtligen äfven lios oss insett det oriktiga häri, och nya
organisationer uppstå så småningom, ej längre, såsom förr, bvggda pä tvång,
utan, åtminstone formellt, på frivillig anslutning.
Tiden emellan de gamla och de nya organisationerna utgör den
mörkaste tiden af vårt näringslifs senare historia, ty härunder
grundlades ett svaghetstillstånd, som icke är belt öfvervunnet ännu.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
