Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och med långt större detaljrikedom den gradvisa upplösningen af de
gamla släktjordåskådningarna.
Det äldsta släktsamhällets åskådningar om arfvejorden lefde kvar
hos deu svenska bondeklassen långt efter det att denna
samhällsstruktur försvunnit. Ännu under århundraden var fädernegården i
bondens åskådningssätt ett dyrbart arf, vid hvilket hans släkts
historia var knuten och som utgjorde grundvalen för hans
ekonomiska existens. Fädernegårdens förlorande betydde hans ruin och
hans släkts sociala undergång. Sträfvaudena att bevara den i
släktens ägo hvilade lika mycket på en genom generationer nedärfd
instinkt som på medvetna beräkniugar.
Af dessa åskådningar bestämdes sedvänjorna vid hemmanens
öf-verlatande till ny generation. Ända sedan äldsta tider ägde i viss
mån ett motsatsförhållande rum mellan de åskådningar, hvarpå dessa
sedvänjor hvilade, samt den gällande arf srätten. Arfvejordens
odelade bevarande skulle endast med en fideikommissrätt hafva
kunnat fullt förverkligas. Sådan emellertid arfsrätten af ålder var
beskaffad, gjordes utlösningar nödvändiga af de arfvingar, hvilka icke
kunde få öfvertaga gården. 1 äldre tider, då möjligheterna till
upptagande af nya hemman ännu voro talrika, torde väl dessa
utlösningar ieke hafva i synnerlig mån betungat den arffallna gärden.
Löse-summorna voro med säkerhet mycket låga, och den lösa egendomen
torde ofta hafva förslagit därtill. I viss män ägde alltså samma
förfarande rum, som om en fideikommissrätt hade varit gällande. Under
odlingens framåtskridande måste emellertid medarfvingars utlösen
blifva en allt större svårighet vid bondehemmanens öfverlåtande till
ny generation. Bondeklassens sträfvandeu gingo då ut på
utbildandet af sådana öfverlåtelsesedvänjor, som i möjligaste män
neutraliserade verkningarna af den gällande arfsrätten.
Vi skola nedan närmare utveckla, huru dessa sedvänjor voro
beskaffade. Den vanligaste öfverlåtelseformen var att den gamle
ägaren redan under sin lifstid sålde hemmanet till en son eller måg
emot förbehållna undautagsförmåuer. Hade en sådan försäljning icke
kommit till stånd, så förefanns ofta en testamentarisk disposition,
att efterlefvande make skulle sitta i orubbadt bo eller att någon viss
af arfvingarna skulle öfvertaga hemmanet. För att trygga sådana
försäljningar och tcstameintariska anordningar mot klander ingingos
esomoftast af alla familjens medlemmar undertecknade
öfverenskom-toelser, s. k. arfsföreningar. Då ingendera af dessa olika åtgärder
’’ar vidtagen, träffades i regel vid arfskiftet öfverenskommelse
där-’>m, att efterlefvande inake eller någon af arfvingarna skulle
tilldelas hemmanet emot utlösen af de öfriga. Såväl vid sådan utlösen
som vid ofvannämnda försäljningar under lifstid taxerades hemmanet
mycket lågt.
3—»Ä.5JS7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
