Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SUNDALS, NORDALS OCH VALBO HÄRADER af Karl Axel Brusewitz - Tiden för folkökningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Ej heller den gamla odaljorden kunde under sådana förhållanden
väntas vara föremål för en stort bättre omvårdnad. Som vi kunnat
se, hade man på Dal ej förstått tillämpa den välgrundade regeln,
att »odlingarna böra främja och organiskt förstärka det redan
stadgade jordbruket»; här hade de därför snarare bidragit att såsom
»skadliga utväxter förtära dess kraft».[1] Redan tidigt hade visserligen
ett ordnadt växelbruk börjat införas på herrgårdarna, men endast
trögt hade exemplet funnit efterföljd hos de förmögnare bland
bönderna. Utan tanke på framtiden hade man undan för undan lagt
de naturliga ängarna under plog, oeh tillgången på betesmarker
hade därför i betydlig grad afknappats. I synnerhet på Slättdal
var detta förhållande en kännbar brist, och klöfverodlingen, som ännu
endast i ringa män vunnit inträde, förmådde ej ersätta förlusten af
ängsbetet. Ännu i början af 1830-talet uppgifves dock, att
tillgången på naturlig äng å Dalsland var tillräcklig och »öfver hufvud
svarande mot åkern».* Och det är värdt att lägga märke till, när
det samtidigt försäkras, att, boskapsskötselns afkastning, trots brist i
vissa delar af länet, dock svarade mot behofvet, »ty genom
försäljning från Dal anses förhallandet jämnadt».[2] Efter ett tjugutal år
blott hade utvecklingen medfört betydliga förändringar till det sämre,
och på 1850-talet lämnade boskapsskötseln mycket öfrigt att önska.
Ett i högsta grad extensivt jordbruk hade sålunda blifvit
rådande på södra Dal, med ensidig sädesproduktion som grund för
landthushållningen. Missförhållanden af svårartad natur hade därunder
alltmer utvecklat sig. Ställningen för jordbrukaren gick dock något
så när ihop, så länge ännu tillgång fanns på jämförelsevis obrukad
jord, och så länge goda konjunkturer under gynnsamma skördeår
förmådde bota de förluster, som åsamkats under dåliga tider. Ännu
år 1860, »som för Dal var ett särdeles gynnsamt år», kunde sålunda
landshöfdingen rapportera, att välståndet syntes vara i stigande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
