Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - SUNDALS, NORDALS OCH VALBO HÄRADER af Karl Axel Brusewitz - Tiden för utvandringens uppkomst och första utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
4. SUNDALS, NORD ALS OCh VALBO HÄRADER.
lo
skördar. På de uppbrutna odlingsmarkerna hade hafre skördats väl
1 20 år utan gödsling. Företrädaren, hans svärfar, hade varit en
stor »vallbrytare» och brännt svårt. Somlig jord hade t. o. m.
blifvit bränd för andra gången, hvarigenom den blifvit alldeles omöjlig
att odla, då plogen ej förmådde tränga igenom den stenhårda leran.
Många gårdar företedde likartade förhållanden. På 80-talet kom en
kris i socknen. Vid denna tid lades i allmänhet nyodlingarna igen
till bete. Efter en del år voro flere af dem förvandlade till
ofruktbara ljungfält. En fördel vanns på sätt och vis därmed, i det.
jordegarne fingo smärre arealer, som de nu började att bruka
omsorgsfullare.
På Sundal äro slätterna i Erikstad af gammalt ryktbara för en
Utsträckt hafreodling. En person, som i början af -70-talet besökte
dessa trakter, berättade, att fälten buro utomordentligt magra och
klena skördar. Till en gammal bonde hade ban framställt en fråga,
°ni man aldrig här brukade gödsla på åkrarna. Af bonden fick han
till svar, att så vidt han kunde minnas, hade de i hans tid aldrig
fått någon gödsel. — Som synes florerade det gamla ensädet ännu
1 all sin glans. »Man tog hafreskördar, ända tills jorden knappt gaf
a«dra kornets.
Ity] i ka uppgifter om ett i högsta måtto vårdslösadt jordbruk
’inder denna tid skulle kunna mångfaldigas snart sagdt för hvar
socken. Att särskildt jordens gödsling var så till ytterlighet
brist-killig, hade sina naturliga skäl i en nära nog totalt försummad
ladugårdsskötsel. Utfodringen var den sämsta tänkbara. Det klena
höförrådet togs i första hand i anspråk för hästarnas räkning, och
det var godt, om kvinnorna någon gång lyckades stjäla undan litet
at korna. Hafrehalm var deras förnämsta födoämne, och där denna
tog
slut, använde man hästgödsel. Skörhet i benen var en allmänt
forekommande sjukdom hos korna, och på många ställen måste de
resas upp om morgnarna, när de skulle mjölkas. Produkterna från
ladugårde n voro äfven under sådana förhållanden minimala.
Betecknande är en historia från ett större hemman i Grinstad, där bonden
iör sitt husbehof emellanåt var tvungen att köpa smör af torparen.
den grad härskade hafren i hushållningen, att allt betraktades
som oviktigt vid sidan af denna jordbrukarens hufvudsakliga, för
att inte säga enda försäljningsprodukt. Det hörde endast till
systemet, att råg odlades i så ringa mängd, att det knappt räckte för
det egna behofvet. Hafrebröd begagnades därför också allmänt af
befolkningen i stället för rågbröd.
Där hafreslätterna utbredde sig vidast, där voro ock
missförhållandena djupast oeh som mest typiskt utvecklade. Och
hafrelan-||et framför alla var Sundal. Den åkerareal, som här tillkom hvarje
brukare, var i allmänhet större än i de väster- och norrut belägna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
