Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ÖLAND af Helge Nelson - Ölands ekonomiska utveckling under 1800-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6. öland: ekonomisk utveckling under l800-talbt.
21
stipulerade för dem som vågade skjuta djuren. Bonden fick se på.
huru de trampade ned eller bökade upp hans åkrar och förstörde
skörden, utan möjlighet att skydda sin egendom. Vildsvinen, som
på Fredrik T:s föranstaltande infördes till ön 1723, blefvo
visserligen genom riksdagsbeslut vid århundradets midt dödsdömda, men
de huserade ännu i slutet af 1700-talet i norra Ölands skogstrakter,
till stor olägenhet för invånarna. Skogarna voro kronans, och
bondens hemman var som sådant skoglöst, men ban hade rätt att
skogsbetjäningen, som hade vården om skogarna, erhålla
ut-syning af timmer och ved för sitt behof. Då emellertid
formaliteterna voro vidlyftiga och tidsödande samt äfven medförde kostnad,
fann man snart på sättet att stjäla sitt nödvändiga förråd ur
skogen och underkastade sig plikten härför. Dessa stölder försiggingo
desto lättare, som skogarna voro svåra att öfvervaka, särskildt
därför att en massa löst folk satt sig ned pä allmänningarna. Största
skälet till omfattningen af den olofliga afverkningen synes dock ha
varit, att skogvaktarne voro så dåligt aflönade, att de voro för sitt
uppehälle hänvisade till böndernas välvilja och därför ej angäfvo dem
för stöld. Skogvaktaren utsynade också nästan själfrådigt skogen
samt gaf åt dem ban var bevågen så mycket dessa åstundade. Men
härtill kom, att om också en angifvelse för oloflig åverkan skedde,
voro böterna tör afverkningen sä ringa, att de utgjorde en bråkdel
af värdet af den skog som nedhuggits. Om någon ersättning för
det stulna blef aldrig tal. »Att stjäla ved blef alltid lönande, aldrig
vådeligt. Hundratals personer blefvo väl härför vid tingen årligen
pliktfällda. Men det ansågs aldrig som något straff, utan en god
handel. Hvar och en kunde dä för godt köp erhålla sitt. vedbehof,
och följaktligen hushållades icke heller därmed. Detta förhållande
torde synas otroligt, men det instämmer ända med den strängaste,
san ning.»1
Den skogsförödelse, som måste blifva följden häraf, började snart
visa sig, desto mer som mycken skog åtgick till salpetersjuderier
och kalkbränning, som då idkades särskildt pa norra Öland. Kedan
vid K!00-talets slut höjdes enstaka rop, att skogsbrist började yppa
sig i trakter där förut nägon skog funnits, såsom pä östra sidan af
Oland; och vid 1700-talets midt hade redan den präktiga löfskog,
som ett 50-tal år förut bredde sig mellan landborgen och
Kalmarsund. från Kastlösa i söder till Borgholm i norr, en sträcka på I! mil,
ansenligt decimerats och i söder belt och hållet nedhuggits.
Skogarna pä midtlandet hade också mycket svårt härjats. Nägon
ater-plantering eller vård af den växande skogen, som led af blåst och
kreatursbete, skedde gifvetvis aldrig. 1793 och 1805 ars skogsord-
’ lIuiHirkskominUterades fflralag till Bkoftsordning fflr Öland af den 16 dec. 1814.
(Riksarkivet.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
