Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frökinds och V il ske härader. Det är naturligt, att moriln är den
allmännaste jordarten inom alla dessa högländta trakter. I afseende
pä sin beskaffenhet utmärka sig de till Falbygden hörande
områdena på ett fördelaktigt sätt gentemot såväl Tivedstrakterna i norr
som Vartofta härad på småländska höglandets sluttningar, i det att
morängruset inom de förstnämnda äger en rätt hög grad af
kalk-halt, som härleder sig från Billingen och öfriga berg närmast norr
härom. Inotn hela det öfriga länet, alltså den stora slättbygden
söder om Vänern, äro sedimentära jordarter härskande. Närmare
kännedom om hela detta område äger man ieke, enär de af Sveriges
Geologiska Undersökning hittills ntgifna kartbladen omfatta blott
mellersta delen af detta län. Det vill emellertid synas, som om
sand-aflagringar skulle ha större utbredning äu önskligt vore, särskildt
kanske på slättens västligaste del (Åse, Viste, Barne och Laske
härader). Leror ha otvifvelaktigt mycket vidsträckt utbredning,
men en svaghet hos dem är deras i allmänhet låga kalkhalt. Detta
sistnämnda förhållande kan jn synas öfverraskande i ett län, rikt
på kalkstensbergarter, men har sin förklaring däri att slätten i
stort sedt ligger norr och väster om dessa bergarter. I
öfverens-stämmelse med inlandsisens rörelseriktning har dessa bergarters
kalkhalt hnfvndsakligen spridt sig åt söder och sydväst och härigenom
mera medverkat till Älfsborgs ocb Hallands läns bördighet än till
det egna länets. Det är egentligen sydväst om Kinnekulle som
slättbygdens leror lia någon större kalkhalt, särskildt i
Kinnefjär-dings och Skånings härader.
Torfmarker upptaga en betydlig del af länets areal, nämligen
9 8 %. Till sin beskaffenhet äro de i hög grad beroende af den
underliggande berggrunden. Inom de delar af länet, där denna består
af järngnejs, motsvara de mossarna inom t. ex. västra Småland och
äro därför hufvudsakligen lämpliga för tillverkning af torfströ,
mindre for odling eller såsom bränsle. De kärrartade bildningarna,
som bättre lämpa sig för dessa sistnämnda ändamål, utbreda sig
hufvudsakligen pä silurotnrådet, alltså i de centrala och södra delarna.
Ehuru nog flertalet af de större kärren äro uppodlade, finnas ännu
många, som torde synnerligen väl lämpa sig för odling. I dessa
skogfattiga trakter träffas äfven de ypperligaste bränntorfmossar,
som numera ganska allmänt tagits i anspråk.
Klimatet är till följd af den mindre höjden öfver hafvet
betydligt torrare och varmare än i Älfsborgs län, oaktadt ju det
sistnämnda är sydligare beläget.
Såsom af den geologiska skildringen framgår, äger länet
betydande tillgångar på tekniskt användbara bergarter. Den kambriska
sandstenen brytes pä flera ställen till byggnadssten, men är dock af
mindre betydelse än de yngre lagren, särskildt alunskiffern och or-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
