- Project Runeberg -  Emigrationsutredningen : Bilaga XIX : Industri och handel /
12

(1910) [MARC] With: Gustav Sundbärg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

själfva byggt banan, utan afund, hvilken känsla hos oss svenskar onekligen
är en driffjäder af första ordningen. Huru denna affär sedan sköttes, huru
riksdagen ej ville inlösa Gällivare och Kiruna för 18 millioner — de voro
värda hundratals — är allom bekant. Utgången var enligt min åsikt icke
att beklaga, men med de principer, som voro rådande hos de beslutande,
måste den anses bafva varit ett synnerligen eklatant bevis på bristande
affärssinne. Och sedan det visat sig, att Kiruna innehöll 1,200 millioner ton, så
kämpades väldeliga om Grängesberg skulle däraf få bryta och utskeppa 3
millioner eller blott l’/3. Fä tänkte pä att 400 år är en lång tid, att
inånga obehagliga öfverraskningar under den tiden kunde inträffa, att t. ex.
fattiga malmer utan större kostnader kunde göras rika, att nya grufvor kunde
upptäckas, att. kapital skapade kapital samt att det dock var säkrast att
begagna det gynnsamma tillfälle, som fanns att på kort tid tillföra landet några
hundra millioner. Hade vi varit ett folk, som förstått var sak, skulle vi sålt
till tyskarna allt, hvad de önskade, och om möjligt fått dem att grunda sin
järnindustri till hufvudsaklig del pä våra norrbottensmalmer. Härigenom hade
vi fåll, dem i vår hand, försäkrat oss om en framtida marknad ocb, viktigare
än allt annat, icke behöft, till den grad skuldsätta oss till utlandet, som nu
blifvit fallet. Då de praktiska folkens industrimän höra historien om
norr-bottensgrufvorna, småle de; och skulle den tid komma, då tyskarne ej längre
behöfva våra malmer, blefve läget för oss tämligen genant. För att yttermera
stadga vårt anseende som praktiskt folk ha vi suspenderat, inmutningsrätten å
kronomark, -h vilket i Norrbotten, där den mesta jorden tillhör kronan,
betyder att vi icke ens få utforska, hvilka resurser vi äga. Man må hoppas,
att detta har skett för att hålla priset på Kirnnamalmen högt, ej därför att

vi ansett, att det skulle vara till obotlig skada för södra Sverige, därest en

storartad grufindustri uppväxte i Norrbotten. Symptom saknas dock icke,
som tyda på att vi lida af norrbottensskräck, alldeles som England på sin
tid fruktade för Hollands växande handel.

På en resa i Schweiz för några år sedan åhörde jag ett samtal emellan
en tysk och en schweizisk ingenjör. Den förre hade besett en del kraft-

stationer i Schweiz och samtalet rörde sig om den ekonomiska utveckling,
som användandet af vattenkraften där åstadkommit. Så frågar den tyske
ingeniören sin kollega, om ej fara för konkurrensen föreläge från Norge och
Sverige. Svaret lydde: »Jag har rest i dessa länder. De ha mycket stora
resurser, ocb livad Norge angår, så finnes fara, ty norrmännen äro vakna
och företagsamma, fast lyckligtvis fattiga, men hvad Sverige angår, så är
faran ingen, t.y där sofva både staten och folket.» — Då föreföll mig detta
omdöme alltför hård t, men nu inser jag, att mannen dock hade rätt. Just
när vi äro komna därhän, att den elektriska malmsmältningen börjar accentuera
sig, tillsättes en kommitté för att »utreda» om icke vattenfallen i Norrland i
stället för att. vara enskildes i själfva verket äro statens egendom. Do
norrländska vattenfallen äro de talrikaste, i stort sedt de mäktigaste ocb i hvarje
fall de, som ligga närmast norrbottensgrufvoina. Och i Norrland är till-

gängen pä virke, lämpadt för kolning, synnerligen riklig. Skall det löna sig
att här i Sverige förädla malmen från dessa grufvor, så är det alltså framför
allt vid norrländska vattenfall. Samtliga dessa vattenfall lämna c:a 4 millioner
hästkrafter: efter endast 200 kr. pr hästkraft blir monteringssumman 800
millioner. Är staten villig att bestrida den kostnaden och när?

Vissa teoretici och politici dekretera emellertid att den enskilde skall fa
bygga, men endast med koncession af staten, att koncessionstiden må omfatta
blott 40 år samt att staten härför skall erhålla 10 kr. pr hästkraft
om aret.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:23:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emuindhand/0014.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free