Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Öfversikt af utvandringslagstiftningens historiska utveckling - I. Den restriktiva utvandringslagstiftningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
19 febr. 1811. Grenom k. för. den IG juli 1812 fiirordnades o in
förändrad och skärpt lydelse af dåvarande Missgärningsbalkens 4 kap.,
6 §, i afseende å svenska undersåtar som utan nådigt tillstånd taga
tjänst hos främmande herrskap. Genom k. brefvet den 11 jan. 1815
upphäfdes i afseende å resor till Norge ett par af de i 1768 års forfattning
innehållna och senare utfärdade föreskrifter.
I och med dessa för fattningar synes den restriktiva
utvandrings-lagstiftningen i Sverige afstanna. Under de efterföljande decennierna
forblef den bestående lagstiftningen visserligen i sin helhet i
gällande kraft, men synes icke hafva haft nägon större betydelse, då
utflyttningar till utrikes orter under denna tid icke synas hafva
haft något anmärkningsvärd!, omfång. Under dessa decennier faller
emellertid liberalismens allmänna genombrott inom ett flertal
områden af näringslagstiftningen, och det är historiskt naturligt, att
under samma tid de dåvarande utvandringsbestämmelserna alltmer
kommo att anses föråldrade och hinderliga. Man hade under
18.HO—40-talen och ännu in på 1860-talet ingen erfarenhet af en utflyttning
från riket, som kunde väcka några farhågor ur det allmännas
synpunkt, och de bestående straffbestämmelserna och utvandringshindren
kunde därför, i de enstaka fall då deras tillämpning kunde sättas i
fråga, med skäl synas onödigt stränga.
Det första steget till den äldre lagstiftningens upphäfvande
föranleddes af en motion i borgareståndet vid .1841) ars riksdag, hvarnti
motionären ansåg de i 1768, 1801 och 1804 årens författningar
innehållna föreskrifter om borgens ställande vid uttagande af pass till
utrikes ort samt om arfsrättens förlorande vid afresa utan pass och
bortblifvande mera än ett år, icke öfverensstämmande med närvarande
tid och föreslog deras upphäfvande. Allmänna besvärs- och
ekonomiutskottet, till hvilket motionen remitterades, sade sig dela
motionärens åsikt »att de besvärande villkoren för erhållande af pass,
hvarmed synbarligen varit åsyftadt att inom riket kvarhålla den
arbetande klassen af rikets befolkning, icke mera äro lämpliga efter den
utveckling af samfundsskicket, som senare tider visat sig, utan böra
upphöra, såsom på ett skadligt sätt hinderliga för begagnande af
de så sorgfälligt beredda lättare och lifligare kommunikationerna
olika stater emellan, kvarigenom äfven riugare personer, för billigt
pris, blifva i tillfälle att å utrikes orter förvärfva ytterligare
kunskap och färdighet i de slöjder de idka, till förkofran och tillväxt
af näringarne i allmänhet.» Utskottet ansåg äfvenledes att den, som
utpraktiserat sig utan pass, icke begått sådant brott som borde
föranleda arfsrättens förlust, samt hemställde om bifall till motionen.
Sedan nämnda utskottsbetänkande af vissa skäl blifvit
åter-remitteradt till förnyad behandling i förening med lagutskottet,
af-gåfvo de båda utskotten gemensamt ett förnyadt betänkande, hvaruti
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
