Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRONOLÄNSMÄXNEN.
Hvad som enlist min mening i första hand bör göras till hjälp at
befolkningen och till förhindrande af densammas utvandring iir:
att staten genast träder emellan och helt öfvertager byggandet af
körvägar, dels inom socknen och dels frän socknen, sä att ntfartsväg och
förbindelse med det öfriga Sverige erhålles;
att den hufvudsakligaste kostnaden för skiftesförrättningar öfvertages af
staten; och torde detta bäst ske genom att göra landtmätarne till aflönade
statstjänstemän, sà att, skiftcsdclägamc endast hafva att betala handtlangning
och en mindre dagspenning till landtmätaren under skiftets gäng;
att den jordbrukande befolkningen på ett eller annat sätt. undervisas
om. huru den bör bruka jorden för att erhålla biista möjliga afkastning; och
att pä lagstiftningens väg något göres för arbetarnes trefnad, sä att t. ex.
arbetsgifvare)! har skyldighet att vid skogsafverkningar och flottningar hålla
ordentligt husruin åt sina arbetare, in. m.
Gäddede den 21 september 1907.
Lars G. Uhlin.
Aider-Luleå distrikt. Norrbottens län.
De större liemmansägarne, det. vill säga sådana som besitta egendomar
om 1 s mantal i skatt och därutöfver, de senare högst få till antalet, kunna
alltid sägas hafva sin utkomst af jordbruket utan biförtjänster. l)e
jordbrukare åter, som hafva i« mtl. i skatt och icke äro skuldsatta, kunna
äfven enbart existera af jordens afkastning, men sådana däremot, som hafva
sistnämnda skattetal, belastadt af gäld, ocb ännu mindre hemman, måste för
sin utkomst alltid anlita biförtjänster. Då nu inom socknen hemmanen i
senare tider mer och mer sönderdelats, är antalet sä kallade större bönder,
det vill säga pä ’ s mantal och därutöfver i skatt och äfven skuldfria sådana
pä 1 io mantal, belt litet i förhållande till öfriga, eller de så kallade mindre
hemmansägarne, hvarför, betraktadt i sin helhet, kan sägas, att allmogen icke
bar tillräcklig utkomst af jordbruket, utan nog behöfver anlita biförtjänster.’
Dessa senare beredas dä i regel på så sätt, att husbonden eller hans vuxna
söner, mången gång tillsammans, hufvudsakligast vår, sommar och höst. ä
sågverken eller andra arbetsplatser söka sig tillfälligt arbete på längre eller
kortare tid, hvilket dock vanligtvis afbrytes under den del af sommaren, då
slåttcrn och skörden pågå. Att bristande arbetskrafter här äro ett direkt
hinder för jordbrukets förkofran kan väl icke sägas, ty ännu saknas visst
icke armar, men hvad som däremot måste betraktas såsom en hämsko på
jordbrukets utveckling är, att arbetsförtjänsterna inom industrien numera äro
sa höga, att denna drager allt löst folk till sig, då helt naturligt
jordbrukarens inkomster icke tillåta honom betala närmelsevis så stora aflöningar.
Följden iir också den, att jordbrukaren i stort sedt iir hänvisad till egen och
familjens kraft tör sitt jordbruks skötande. Med samma äro vi inne på
förhållandet mellan husbönder ocb tjänstehjon, där dessa senare äro till finnandes.
Såsom ofvan är nämndt, förekommer i regel ovanligt liten lejd
tjänstepersonal hos jordbrukarne. För att härom gifva ett talande vittnesbörd torde
vara nog att nämna, att inom mitt distrikt väl icke tinnes mer än högst 100
drängar. Antalet pigor är ju betydligt större, men i otaliga fall söker man
äfven reda sig utan sådana — allt för att undgå de ovanligt höga lönerna,
hvartill sällar sig svårigheten att erhålla tjänstefolk. antingen så att
husmodern då själf utför det kvinnliga arbetet inom hemmet eller gör det med
tillhjälp af någon dotter, som velat stanna kvar inom familjen, hvilket sist-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
