Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Bref från svenskar i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gade mig, hvad jag skulle göra, sade jag att han skulle underrätta svenske
konsuln om min ställning, så att det kunde hli ordnadt. Men nej, vi hörde
inte något ntaf den svenske konsuln. Jag var ledsen, men doktorn sade:
»var inte ledsen du, min gosse, du får stanna här tills du blir så bra oeh
stark som en björn.» Men jag citerade skalden Runebergs ord: »jag kan ej
krypa, har ej lärt att tigga , och jag bad att bli utskrifven ifrån hospitalet.
Då sade doktorn till mig, att jag skulle stanna i tre veckor till, för jag var
inte stark nog, men jag lämnade dock hospitalet. Jag måste säga, att bättre
behandling har jag aldrig rönt, än den jag fick af holländarna, och jag
har alltid haft en förkärlek för det folket sedan dess. Och sedan i min
skiftesrika lefnad ibland främmande nationer har jag aldrig besvärat svenska
staten eller dess representanter. På hospitalet låg sjöfolk ntaf andra nationer
och till dem kom deras respektive konsuler upp och säg till dem en eller
två gånger i veckan. Men inig, en undersåte från »ärans och hjältarnas land»,
mig kom ingen och såg till. Efter en konvalescenstid af fyra veckor
mönstrade jag som segelmakare på det holländska fregattskeppet Dortrecht 2, ett
af de finaste skeppen, som gick emellan Holland och Java med passagerare
och frakt. Med den gjorde jag en resa till Batavia och Samarang och
tillbaka till Kotterdam. Då ville kaptenen, att jag skulle stanna och göra flera
resor med honom. Men jag hade fått i mitt hufvud, att jag skulle till
Australien, för det var några sjömän ombord som hade varit där och arbetat i
guldminorna i Ballarat och Bendigo. Efter nya resor med olika båtar kom
jag till slut till Philippinerna och därefter till Boston (Amerika). Jag är en
af de fä svenskar som kommit till Amerika från Philippinerna. Det var
1875. Kom slutligen pä mina färder till Sydamerika, där jag fick
svampfebern och lag pä hospital. Kommen frän hospitalet gick jag upp i landel
och tänkte att till fots begifva mig till Bolivar i Venezuela. Vi voro två, jag
oeh en engelsman, och när vi hade gått ett par dagar, sä kommo vi till
urskogen. Där träffade vi en neger, som frågade hvart vi skulle gå. Vi sade,
att vi skulle gå till Bolivar, för vi hade hört, att. där betalades 10 dollars
om dagen vid arbete i gnidminorna. Han sade: »För Guds skull, massa, ni
kan inte gå dit. Det är så många floder och vilda skogar fulla af vilda
djur.» Engelsmannen blef rädd och vände om. Det oaktadt tänkte jag
fortsätta, fast det enda vapnet jag hade var en spansk dolk och några dollars i
fickan. Men när jag hade gått några timmar, blefvo snåren allt trängre och
skogen djupare, och ingen människoboning kunde jag upptäcka, sä jag vände
om. När jag kom ut ur skogen, låg där en stor sockerplantage. Solen höll
just på att dala. Så gick jag upp på sockerplautagcn, och där stod en herre,
och jag frågade, om han hade något arbete att ge mig.
Förstår du att bygga en pälkran och slä ner pålar?
— Ja.
— Kom dä med, sä kan du få ligga på kontoret i natt, och i morgon
skall jag ge dig sox negrer och visa dig hvad du skall göra.
Nästa morgon begynte jag att bygga en brygga i floden, som
rälsvagnarna skulle köra tit pä med sockerfaten, för att sedan i pråmar fraktas
bort. Här arbetade jag tills bryggan var färdig, och så tog han mig upp i
maskinhuset, och där söndertogo vi allt maskineriet och säg till det. innan
sockerskörden blef mogen och de skulle begynna att mala. Vi voro blott o
hvila på plantagen, resten voro hinduer (s. k. kulis) och negrer. Här
arbetade jag i fyra månader, men klimatet var osundt och jag kände febern i
kroppen, så att en lördagskväll sade jag till föreståndaren att jag ville sluta.
Då frågade han mig, om jag kunde föra böcker, hvilket jag måste tillstå att
jag inte begrep det ringaste, och dä sade han, att det minsta jag hade kun-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
