Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Bref från svenskar i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BRBJ? FRÅN SVEKSKAK I AMERIKA SOM fTVANDKAT 1891 -1900. 199
järnsfaktory för l**s om dagen. Nn fingo vi återigen en litcu flicka, sa nu
voro vi 5 i familjen. Uftr i Geueva nära. Chicago, var nästan hälften
svenskar. De flesta af dem hade visserligen ett hus, men ej mänga hade dem
skuldfria. Den som hade 1 t.o om dagen, kunde sannerligen ej lägga Upp
mycket om ej hustrun gjorde tvätt, ät andra. Enda vägen att kunna spara
något var att. sia sig tillsammans nägra stycken om ett rum och laga sin mat
själfva. ,!ag träffade manga sådana. De flesta af dem hade familj i Sverige
och voro här endast för att förtjäna pengar. De voro alltid klädda i simpla
arbetskläder såväl helgdagar som hvardagar, oeli deras lefnadssätt var i de
flesta fall betydligt enklare än livad jag sott t. o. m. bland fattigare familjer
i Sverige. Mitt arbete tog slut. Det syntes omöjligt fä fatt i annat, och jag
beslöt att resa till östern, ty man sade mig att betalningen där var betydligt
högre. Efter manga svårigheter fick jag låna pengar till resan till Boston.
Efter mer än en veckas trampande rundt omkring Malden, Everett, Charleston
och Boston med suburbs fick jag ä.ndtligen arbete som snickare ined 2 doll.
betalning om dagen, .lag kunde ej ffi ruin i Boston för rimligt pris utan
måste bo i en stad som heter Malden. Huru långt det var frän mitt arbete
vet jag ej, men jag måste ga med spårvagnen kl. f> på morgonen och kom då
fram kl. 7. Denna sparvagn gjorde inga uppehåll nägonstädes, utan tog alla
som arbetade i Boston direkt dit. .lag kunde ej ha matkvarter, ty jag
kunde ej fä någon frukost kl. 1 -> 5 om morgonen, ej heller kvällsmat kl. s
dä jag kom hem. Mitt rum var 6x8 fot oeh på fjärde våningen, och
kostade ändå 1 doll. i veckan. Min mat bestod mest af kött och bröd. Jag
kallar det kött, ty det köptes det för, annars var det sådant där, som
pre-serveras i bleckdosor af det namnkunniga Vnnours slakteribolag under namn
af preserveradt kött. Bleckburken var fylld med tunt, äckligt gelé, b vari
simmade nägra små köttbitar och några talgklumpar. Jag undrar om någon
i Sverige någonsin behöft äta sådan smörja. IIvad jag fann bär var att det
var ännu hårdare än någonsin annorstädes att få arbete, och under mina
vandringar såg jag mer än en med så dyster och tröstlös uppsyn och med
blick så hemsk att jag ryste. En gång på hemvägen frän arbetet satt jag i
spårvagnen näst intill en sådan. Han väckte min uppmärksamhet genom sin
ovanliga blekhet och stela, frånvarande bliek och att han ett par gånger
suckade sä djupt att jag trodde mannen var döende. Vi voro på Charlest on
-bron, vagnen stannade ett ögonblick som vanligt för notis om allt. var i
ordning pä den långa bron öfver hnfssundet. Mannen vid min sida störtade ut.
Vagnen började röra på sig men stannade igen sä häftigt, att vi nästan foro
i en hög. En man öfverkörd, ropades det. Vi störtade ut, och där såg jag
min bleka kamrat ligga på spåret. Han var ej öfverkörd, men han var
sanslös. Det var en arbetare, kanske en af dem som aldrig lyckades fa nugot
och som tog detta förtviflade steg till slut. Det gjorde ett sä djupt intryck
på mig. att jag aldrig glömmer det. Nära två månader räckte mitt arbete,
och sä var jag pä luffen igen. Jag ät ännu mindre och tänkte med ledsnad
på familjen, som var kvar i Illinois. Jag vågade ej sända dem nägra pengar
heller. Det var en söndagskväll jag vandrade långt bortåt en gata. De
stora palatserna på bergsterasserna voro sä eleganta och upplysta, oeh här
och där trängde sprittande och härlig musik ut, och glada kotterier af
ungdomar komnio stojande och skrattande framåt. Meu ingen säg mig, där jag
ensam och dyster vandrade fram. Ensam, en främling, som jag tyckte, i
hela den vida världen ingen at) talu vid. Slutligen tyckte jag mig hörn nägra
bekanta toner. Jag stannade och lyssnade. Mycket riktigt, jag befann mig
’id en svensk metodistkyrka. Där talades mitt hemlands språk: där sjöngs
mitt hemlands sånger, och jag steg in och satte mig pu en bänk vid dörren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
