Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Bref från svenskar i Amerika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
undervisning kom jag aldrig i åtnjutande utaf, men i nattvardsskolan blef jag
undervisad, fastän jag var den trasigast klädda af 70 konfirmander.
Nu var jag stora karlen och började i smyg begagna tobak, men
dessutom tog valluiug af kreaturen slut på sommaren och ersattes af
slåtter-arbote, som nog var tyngre men mycket trefligare. Under vintern fick jag
köra timmer på dagarna och säga ved pä kvällarna. Då våren kom, denna
härliga vår i Norrland med ljusa nätter och fågelsång, snörde jag min ränsel
och drog ut på timmerflottning, först i smärre bäckar och lugnt vatten, men
efterhand i allt farligare fiottleder, där man mängen gäng riskerade att få
tillsätta lifvet. Men man hade ju kr. 2’W» per dag för 12 å 14 timmars
arbetstid, och detta var ju inte allom gifvet. Jag ryser ännu vid minnet utaf
hurusom jag en gång miste landfästet, då jag arbetade ute pa. en bråte.
Timmermassan gick utför strömmen och jag måste gå med. Grofva
timmerstockar kastades högt i luften, splittrades till ribbor emot stenarna och
brötos tvärt utaf som tändstickor. Ingen, som inte sett en timmerbrate gå,
kan göra sig en föreställning om livilken jättekraft, som förer honom fram.
Vattnet ofvanför bråten är uppdämdt 10 å 12 fot, ibland en half mil uppåt
ån, och när så bråten börjar att röra sig, finnes intet som kan hejda
densamma. Jag kom dock mot all mänsklig beräkning nästan helskinnad i land
ett godt stycke nedom strömmen, men ett grundligt kallbad fick jag. Dylika
äro dock flottare alltför vana vid för att ens ådraga sig snufva af dem.
Sedan flottningen var slutad, begaf man sig hem för att bryta stubbar och
stenar, gräfva diken m. m., tills höbärgningstiden kom. Det var ett tungt
arbete att odla denna stenbundna, vattensjuka jord, där man upptog 3—400
hästlass större och mindre sten per kvadratref. Men tyngst af allt var
ändock, att man ej hade någon som helst utsikt att kunna förvärfva sig torpet
säsom eget. Torpet hörde under kungl. domänstyrelsen och hade blifvit
ap-teradt till boställe för kronojägare, livilken befattning min fader innehade.
Såsom vederlag för kronojägarebefattningen innehade han torpet jämte ett
mindre penningbidrag. Torpet var tungt att sköta, skogslotter spridda här
och där öfver kronoparken, jorden stenbunden och vattensjuk samt sist och
svårast af allt svårt frostigt. Jag minnes inte ett enda år från mitt elfte
till mitt tjuguåttonde, då jag flyttade hemifrån, som inte potatisblasten var
frusen ända ned till inullen, och få voro de år, som kornet och rågen inte
voro mera eller mindre illa åtgångna af frosten. Ilade man under tiden ej
haft timmerafverkningsförtjäusten och flottningen att fylla de luckor med, som
uppkommo i jordbrukskontot, så vet jag ej huru det skulle gått, ty huru
vi än arbetade med jorden, min fader och jag samt långa tider en å två
män dessutom, så voro vi dock tvungna att köpa minst 8 tunnor spannmål
för hvarje ar. Af ladugården hade vi visst någon liten inkomst genom att
sälja smör, men denna inkomstkälla flödade ganska sparsamt, knappt 75 kr.
per år. Hnr oändligt gärna skulle jag dock icke stannat där på torpet i
hela mitt lif och kämpat mot svårigheter och fattigdom, om jag blott kunnat
förvärfva det såsom eget för evärdelig tid. men som detta ej var att tänka
uppå, ansåg jag mig tvungen att gå ut och söka någonting annat. Jag var
då gift och 28 år gammal.
Det var med tungt hjärta som jag lämnade föräldrahemmet, där jag
lefvat som barn och växt upp till yngling och man, där jag arbetat och
hoppats, där allt var mig välbekant och kärt, där hvarje sten och buske hade
ett minne, en saga att berätta, det var som om en del af mig själf hade
slitits lös. Men jag var ung och stark och såg mot framtiden full af
förtröstan. I staden 0. slog jag mig ned och började arbeta först som snickare,
men som det var smått med nybygge den tiden, måste jag öfvergifva trä-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
