Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
”Jag hycklar icke, allramlnst någon
slräf-liet,” ropade Vivian skrattande. ”Men icke
destomindre, Wharton, om ni egde en
dotter eller syster, hvad skulle ni tänka om en
nian, en vän till exempel, som försök le — ”
"För att genast taga er ordet ur munnen,"
inföll Wharton, ”skulle jag allsicke tänka på
saken; jag skulle naturligtvis skjuta honom
för pannan, och sedan troligen mig sjelf. Men
bedrägeri af en vän, en man af heder, är
någonting hvarom jag knappt kan göra mig
en föreställning. Der jag skänker mitt
förtroende, lemnar jag det utan något lumpet
förbehåll; jag kunde omöjligt misstänka en
vän.”
Vivian erfor i detta ögonblick alla de qvai
ett ädelt sinne, i känslan af brott, kan utstå.
Han trodde sin själs förvirring röjas i
anlels-dragen; bans förlägenhet var så stor, att han
ej kunde yttra ett ord. Wharton syntes
icke märka sin kamrats rörelse, utan öfvergick
vårdslöst till andra samtalsämnen, ocb
lättade slutligen Vivian alldeles från farhågan för
omedelbar upptäckt, i det han af honom
begärde en vänsknpstjenst — ett penninglån.
”Allt är säkert, mrs Wharton är det
åtminstone, lofvad vare Himlen!” tänkte
Vivian. ”Hyste hennes man den ringaste
misstanka, skulle han aldrig nedlåta sig att
mottaga någon ynnest af mig.”
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
