Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Domen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
och hade genom dem fått reda på, hur hans sak stod.
Fäld var han redan, och meningsskillnaden i rådet rörde
blott straffgraden. Då han emellertid hvarken ville
deporteras eller få »ett märke i pannan», fann han
rådli-gast att genom flykten undandraga sig alla dessa lika
obehagliga alternativ. Han var ju lös och ledig. Den
kaution, som goda vänner stält för honom, generade
honom antagligen ej att vedervåga, och möjligt är därför,
att han begagnat sig af den »bondehabit», om hvilken
han kort förut talat. Nog af, då hans sak ånyo, den
16 april 1633, förekom i rådet, började öfverläggningen
därmed, att assessor Crusius från hofrätten meddelade,
att Wivallius var »sin kos dragen».
Frågan var nu, hvad man skulle göra. De la Gardie
menade, att »man skulle citera Wivallius till en viss
dag, och där han intet komparerar, då skulle man
publicera honom.» Men Per Banér tyckte det var
betänkligt att publicera honom för en skälm, ty »då skulle
han retas, därigenom att göra oss ondt» — som man
märker, hade Wivallius förstått att sätta sig i respekt!
Resultatet af öfverläggningen blef, att Wivallius, som ej
afbidat hofrättens dom, skulle förklaras för bedragare
och skälm och hans namn »på infame platser» anslås.
Dagen därpå, den 17 april 1633, utfärdade också
hofrätten befallning om, att hans namn skulle »naglas vid
kåken ».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
