Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Visor - Efter en modärn operettpremiär
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
109
Efter en modärn operettpremiär.
Min nystekta tupp uppå Domkyrkans torn
jag smeker. Och solen i öster sig sänker...
Och månen sitt guld öfver jordlimpan stänker,
men’s änglarne knäppa på ostämda horn.
En eldgaffel, sorgsen i sinne och håg,
står stödd mot ett sandkorn i sensommarnatten
och ser hur det gnistrar på isiga vatten
och lyssnar till skvalpet af vårflodens våg.
Med halfsuladt öga han följer en båt,
som simmar kring trädtoppars skyhöga rötter
och slutligt sig kastar vid strutsäggets fötter
och säger: »Goddag!» och »Vet hut!» och »Förlåt!»
Det susar i björkarne. Hör deras barr,
som klingande faller på snön ibland fjällen,
där göken hörs skälla så muntert i kvällen
och röker med svansen sin mässingscigarr.
Guttá-guttaperk-guttaperkagalosch,
hvi ler du så vildt i ditt domnande sinne,
bevingade gris, på din glödgade pinne?
Sjung kallt: nicht verloren ist Polen ja noch!
Två tvåskillingslimpor gemytligt och vildt
sig skockat tillhopa att slåss med polisen,
som har frusit af sig en tå uti spisen,
när han skulle grädda sig plättar af filt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
