Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10
Om sommaren, då till och med myggan är rik,
vistades Larion och jag natt och dag i skogen för
att fånga fåglar eller ute på floden för att fiska.
Det kunde hända, att ett tu tre någon kyrklig
förrättning skulle äga rum, och då fanns inte
klockaren tillstädes och ingen visste, hvar man skulle
få tag i honom. Då skickades alla småpojkar i byn
ut att söka honom, och de gnodde omkring som
harar och skreko:
»Klockarfar! Larion! Kom hem!»
Sällan hittade do honom; prästen grälade och
hotade att klaga på honom, men bönderna bara
skrattade.
Han hade en god vän, Savelko Migun, som var
en känd tjuf och en oförbätterlig fyllbult, och
som mer än en gång blifvit pryglad för snatteri
och till och med setat i fängelse, men i allt annat
var en makalös människa. Han kunde sjunga
visor och tala om sagor, så att man riktigt
häpnar, när man tänkte på det.
Mångfaldiga gånger har jag lyssnat till honom,
och i detta ögonblick står han liksom lefvande
framför mig, — mager, smidig och trasig, med sitt
glesa skägg, sitt lilla kilformiga ansikte och sin
höga panna, under hvilken de muntra, sluga
ögonen blinkade som ett par mörka stjärnor.
Ibland kom han knogande med en
brännvinsbutelj, och så slogo de sig ner midt emot
hvarandra vid bordet, och Savelko sade:
»Seså, klockare, stäm nu upp
syndabekännelsen!»
De togo sig en duktig klunk, och Larion
började sjunga en smula generad, medan Savelko
satt som fastlimmad och blinkade med tårar i
ögonen, i det han än strök sig öfver pannan, än
med fingrarna petade undan tårarna på
kindbenen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
