- Project Runeberg -  En bikt /
11

(1909) [MARC] Author: Maksim Gorkij Translator: Walborg Hedberg
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En bikt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

11

Seclan flög han upp som en kautschuksboll och
skrek:

»Det var riktigt utmärkt, Larja! Jag är nästan
afundsjuk på Gud, att så vackra sånger äro diktade
till hans ära! Han är då en karlakarl, den Larja!
Finns det väl någon människa, som är så god och
rik till själen som han? För honom bör det inte
bli svårt att träda inför Guds anlete. Han
klif-ver bara på han och säger: ’Du har inte gett mig
uågonting, Herre, men jag har gett dig hela mitt
hjärta!’»

»Häda inte!» säger Larion.
»Jag?» skriker Savelko. »Jag hädar inte alls!
Det har jag inte ens den aflägsnaste tanke på.
Jag är bara glad på Guds vägnar, det är hela
saken! Nå, nu skall jag sjunga för dig!»

Han stiger upp, sträcker ut armen och börjar.
Han sjöng alltid sakta och hemlighetsfullt, med
de vidöppna ögonen lysande af en underlig eld,
och de magra fingrarne på den utsträckta handen
rörde sig oaflåtligt, som om de trefvade efter
något i luften. Larion har dragit sig tillbaka till
väggen, där han står med händerna stödda mot
bänken och gapande mun och ser förvånad ut, och
jag ligger på ugnen och känner mig på samma
gång sorgset och ljufligt beklämd. Savelko
liksom plånas ut i skymningen, endast hans små hvita
tänder glänsa och den torra tungan rör sig som
på en orm, medan svetten tränger fram i
pannan i stora droppar. Det är, som om det inte
funnes något slut på hans stämma, den
strömmar fram klar och strid som en bäck. Så tystnar
han, ruskar på sig, torkar af ansiktet med flata
handen, och så taga de sig bägge två en klunk
och tiga länge. Sedan ber Savelko:

»Och nu, Larja, stäm upp »hafvets våg»!»
Och på det, viset traktera de hvarandra ömse-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:26:54 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/enbikt/0013.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free